När omvälvande nyhetshändelser skakar ett land är det nödvändigt att myndigheterna så snart som möjligt och så grundligt som möjligt går till botten med orsakerna. Eventuella försummelser gör att de som talar om ”mörkläggning” till synes har en poäng. Kennedymordet 1963, Palmemordet 1986 och Estoniakatastrofen 1994 är tre exempel på hur fältet lämnats öppet för spekulationer. Vad var det som hände egentligen?
Det är för tidigt att säga om de tre haverikommissionerna, Sveriges, Finlands och Estlands, nya undersökningar av Estonias vrakplats i Östersjön leder till något definitivt svar, något som anhöriga till de 852 dödsoffren kan nöja sig med. Men ambitionen att ge svar på vad som orsakade förlisningen var i alla fall uppenbar vid måndagens delrapport.
”Estonia var inte sjövärdigt”, konstateras det i rapporten. Om en inspektion av bogen gjorts hade skadorna kanske upptäckts och olyckan förhindrats, är slutsatsen. Vidare skriver kommissionerna att ingenting tyder på en krock med ett annat fartyg eller att det inträffat en explosion ombord. Samt att den bergskant på havsbottnen som fartyget ligger på kan ha orsakat skadorna på skrovet, bland annat de hål som togs upp i dokumentären 2020, ”Estonia – fyndet som ändrar allt”.
Det här räcker inte. För den som tvivlar blir det här bara en ”mörkläggning extra allt”, som tar upp exakt de oklarheter som brukar nämnas - som ljudet av en explosion med kopplingar till att färjan kan ha använts för militära transporter. Behändigt nog försöker kommissionen också stärka de tidigare förklaringarna till haveriet och skadorna, det trasiga bogvisiret och havsbottnen. Mer kommer att krävas för att få slut på spekulationerna.
Haverikommissionerna har också mer. I och med att vraket vridits en aning under åren i Östersjön har en större del blivit synligt. Kommissionen har under fjolåret gjort en 3D-modell av fartyget med hjälp av 45 000 fotografier.
Det börjar trots allt närma sig ett slags facit för katastrofen som satt djupa spår i hela landet, inte minst i Uppsala där samtliga 26 personer från nämndemannaföreningen som rest med Estonia aldrig kom tillbaka.
Alla svar får man aldrig. Alla kommer heller inte att låta sig nöjas med de svar som ändå ges. Några blir aldrig övertygade om att spaningsledaren Hans Holmér åkte till Dalarna för att åka Vasaloppet 28 februari 1986, andra tror inte på att Olof Palmes kropp transporterades till Sabbatsbergs sjukhus den kvällen. Men i fallet Estonia finns det bildbevis. De allra flesta kanske kan acceptera förklaringarna och låta sina anhöriga få vila i frid.