Finansminister Elisabeth Svantesson (M) får, om hon sitter kvar efter valet, 25 miljarder mer per år att leka med.
1990-talskrisen var inte nådig i Sverige. På grund av osund och oansvarig ekonomisk politik hade regering efter regering – av olika färger – lånat pengar som om det inte fanns någon morgondag. Man hade över decennier försatt Sverige i en skuldfälla.
Det ledde till en rejäl ekonomisk baksmälla. Räntorna skenade till astronomiska nivåer och arbetslösheten steg. Sötebrödsdagarna var över.
I Kölvattnet av krisen uppstod det finanspolitiska ramverket. Ett system för att hindra politiker i framtiden att förstöra de offentliga finanserna. Sedan dess har alla politiker tvingats att förhålla sig till detta, vilket har lett till att statsfinanserna har varit stabila och sunda.
Men nu ska det bli ändring på det. Riksdagen har i stor enighet beslutat att överskottsmålet ska bli ett balansmål i stället. Kort kan man förklara det som att siffrorna inte behöver vara gröna på sista raden utan det räcker med att man inte gått mer back än plus. Denna justering räknar man med kan generera 25 miljarder kronor per år.
Det låter som ofantligt mycket pengar, vilket det också är. Det innebär att man med ett penseldrag frigör väldigt stora resurser till investeringar, samtidigt ska vi komma ihåg att statens budget som helhet är 1 431 miljarder kronor stor. 1 371 av de miljarderna är löpande utgifter.
25 miljarder kronor är mycket pengar, samtidigt är våra underhållsskulder enorma. Allt från vägar och järnvägar till VA-system är i desperat behov av upprustning. För att inte tala om de enorma kostnader det kommer innebära att bygga ut elproduktion och elnät i takt med den gröna omställningen. Det är kostnader på 100- och i vissa fall 1000-tals miljarder det handlar om. Svenskt Näringsliv pratar om att man kan justera upp skuldankaret, alltså hur stor andel av BNP statens lån får utgöra. Det hade frigjort några hundra miljarder men vi är fortfarande långt ifrån att uppfylla investeringsbehoven.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) och Mikael Damberg (S) är överens om att begrava överskottsmålet.
Så alla lösningar som hittills har presenterats kommer inte i närheten av att möta de behov som finns. Samtidigt som de eroderar det system som har skapat en av de starkaste offentliga finanserna i världen. Att ändra ramverket lite grann kan vara rättfärdigat, det måste trots allt anpassas efter den verklighet vi lever i. Men att genomföra många små förändringar över tid, som att införa balansmål och att allt oftare lägga stora utgifter utanför ramverket, riskerar att urholka hela systemet.
Det måste alltså till en annan lösning, det behövs pengar. Kan man inte öka intäkterna på ett ansvarsfullt sätt så måste man titta i andra änden av ekvationen, utgifterna. Statens löpande utgifter uppgår som sagt till 1 371 miljarder. Den siffran behöver bli rejält mycket lägre om vi ska kunna frigöra det kapital som krävs för att rusta upp tågräls, vägar och stamnät. Vi måste vänja oss vid tanken på att staten gör mindre, men blir bättre på det den gör.