Oppositionen till den styrande argentinska peronismen är definitivt ingen motkraft, och inte ens sidokraft, utan påminner mest om sådana där burkar som väsnas fastknutna efter brudparets bil.
I söndagens val vann peronisten Cristina Kirchner redan i första omgången med hela 54 procent. Dessutom fick hennes valallians majoritet i kongressens två kamrar, och styr eller har allierade som styr 21 av 24 provinser. Det skulle vara lätt att tacka tillväxten och fattigdomsminskningen för det. Men det räcker inte.
Lägger man till de två andra peronistiska kandidaterna summerar partiet nästan 70 procent, och så stort var stödet även för de tre, dock andra, peronistiska kandidaterna i presidentvalen 2003 och 2007.
Det spelar ingen roll att peronismen är splittrad, för det är den. Genom ikonerna Juan Domingo och Evita Perón är den en så fast del av den argentinska identiteten att alla förhåller sig till den. Det politiska spänningsfältet inom rörelsen är starkare än utanför. Det är där det händer, både gott och ont.
Uppstickaren och valets överraskning, socialisten Binner, fick inte mer än 17 procent, men var nöjd med det, medan det historiskt viktigaste oppositionspartiet Radikalernas kandidat Ricardo Alfonsín, son till förre presidenten Raúl, fick nöja sig med 11.
Sedan andra världskriget har alla argentinska folkvalda presidenter varit antingen peronister eller radikaler. Men de två första radikalerna blev båda avsatta av militärerna, och de två senare har båda avgått före mandatperiodernas slut på grund av ekonomiskt kaos, Raúl Alfonsin i samband med hyperinflationen 1989 och Fernando de la Rua precis före statsbankrutten 2001. Radikalernas möjlighet att skapa en trovärdig framtidsvision efter det är förstås mycket nära noll.
Men peronismen, som styrt fram till åren före krisen, behövde inte ta ansvar. Rörelsens förmåga att anpassa sig efter tidsandan gjorde att de som stod bakom den konservativa politiken på 90-talet, där man släppte ut militärerna från den senaste diktaturen ur fängelset och lät den ekonomiska politiken styras av IMF, sköts åt sidan. Till makten kom sedan först Nestor och därefter Cristina Kirchner, som under 00-talet har fört en expansiv politik med flera stora sociala program och sett till att generalerna återigen har dömts till långa fängelsestraff.
Men en regering som inte utmanas blir alltid maktfullkomlig och arrogant, och när det inträffar kommer de riktigt svåra misstagen. Argentina har nu haft ett decennium av politisk och ekonomisk stabilitet.
Längre än så brukar det aldrig bli, så antingen är detta ett trendbrott eller så kommer en ny kris snart. Alldeles oavsett behövs en opposition som ser till att regeringen behåller skärpan.