Vid en säkerhetspolitisk konferens i måndags, i regi av tankesmedjan Frivärld, talade generalmajor Karlis Neretnieks, medlem av den svenska Krigsvetenskapsakademin, klartext: Genom att stå utanför Nato och låta det egna försvaret försvagas kan Sverige i själva verket öka riskerna i vår del av världen.
Bakgrunden är den allt mer påtagliga politiska förändringen i Ryssland, nyligen slagkraftigt skildrad i debattboken Kalla kriget 2.0 av Frivärlds grundare, riksdagsman Mats Johansson (M). När en rad i och för sig oroande händelser och uttalanden ställs samman till en helhet på det sätt som Mats Johansson gör, framträder en bild som ingen svensk beslutsfattare har rätt att ignorera. Även om Ryssland är korrumperat och den ryska ekonomin kanske inte kan bära den upprustning som eftersträvas så är det viktiga den förändrade inriktningen. Ett av flera mål är att återvinna så mycket man kan av kontroll över de tidigare sovjetrepublikerna och Georgienkriget 2008 visar att man under vissa betingelser också är beredd att använda militär makt. Den ryska flygövningen i påskas syftade av allt att döma till att varna Nato för att göra allvar av sin säkerhetsgaranti till de baltiska staterna.
Sverige och de baltiska länderna ingår i samma större säkerhetspolitiska sammanhang, även om de säkerhetspolitiska lösningarna i dag är olika. En framgångsrik rysk framstöt mot Estland, Lettland eller Litauen får omedelbara konsekvenser också för oss på en rad olika plan och under lång tid framåt. Sverige har också enligt 2009 års försvarsbeslut lovat att inte förhålla sig passivt om grannländer eller andra EU-medlemmar utsätts för attentat eller regelrätta attacker.
Nato är enligt sin stadga förpliktigat att komma till också de baltiska medlemsstaternas hjälp i händelse av en militär aktion mot dem. Men Nato och USA kan vara engagerade på annat håll och det bistånd som de baltiska länderna får kan bli för begränsat eller komma för sent.
En avgörande fråga i ett akut krisläge kan mycket väl bli om samverkan på ett eller annat sätt med Sverige är möjlig eller inte. Det inser man naturligtvis även på ryskt håll. Och om vi inte i ett sådant läge kan freda vårt eget territorium kan vi dra på oss en förebyggande aktion för att förhindra hjälpinsatser för våra grannar.
Svenska beslutsfattare måste inse att vår säkerhet är intimt förknippad med de baltiska staternas situation. Under viss diskretion har vi också agerat därefter – bland annat genom att vi försett de baltiska staterna med militär utrustning. Men vi måste också förmå dra de logiska konsekvenserna av det faktum att vi sedan länge samarbetat med Nato och – också enligt försvarsbeslutet 2009 – avser att organisera vårt eget försvar så att det både kan ge och ta emot militärt bistånd från andra. Det finns redan ett nordiskt samarbete, alltså med Nato-länder, om bland annat gemensamma inköp av materiel. De nordiska länderna stöder också den gemensamma baltiska försvarshögskolan i Tartu i Estland.
Debatten om ”enveckasförsvaret” har handlat om Sverige ensamt. Det är fel utgångspunkt. Vi behöver kunna freda vårt territorium, men det handlar inte om att avvärja en extremt osannolik invasion utan om att bidra till stabiliteten i Östersjöområdet. Det samarbete med andra som försvarsberedningen talar om kan bara vara med Nato – och samverkan med Nato förutsätter att vi själva har något att bidra med. Annars kommer Sverige att vara en potentiell säkerhetsrisk.