Ett av flera påtagliga exempel är förbindelsen mellan Uppsala och Stockholm – som därtill också är en avgörande sträcka för järnvägstrafiken i hela landet. Mälardalen är en flaskhals och kraven på att bygga ut kapaciteten mellan Uppsala och Stockholm till fyra spår intresserar inte bara pendlarna mellan dessa städer utan är något som har nationell betydelse. Utbyggnad till fyra spår har också stor betydelse för bostadsbyggandet och därmed för arbetsmarknaden och för Uppsalas fortsatta tillväxt.
Det finns fler viktiga sträckor som behöver förstärkas och rustas upp, men järnvägen mellan Uppsala och Stockholm har en särställning. Och nu tycks till sist regeringen och Trafikverket ha landat i samma insikt. Fyrspår Uppsala – Stockholm (egentligen fram till länsgränsen) ingår i den nationella transportplan för 2018 – 2029 som presenterades i går av Trafikverkets generaldirektör Lena Erixon.
Tidsplan och andra detaljer, som placeringen av den nygamla stationen i Bergsbrunna, återstår att presentera. Men det viktiga är klartecknet i sig. Betydelsen av just denna satsning borde givetvis motivera att den kommer högt upp på prioriteringslistan.
Av allt att döma är det nedbantningen av satsningen på höghastighetståg som skapat det ekonomiska utrymmet. Man kunde gott ha bantat bort hela denna satsning.
Argumenten för höghastighetståg har hela tiden varit svaga. Alliansen ville satsa på denna typ av helt ny infrastruktur inför valet 2014, men både L och senare M har därefter ändrat sig. Ändå förefaller det som om den rödgröna regeringen tänker göra om manövern inför nästa val, om än alltså i något bantad form och med lägre maxhastighet. Förhoppningsvis släpper man hela tanken, när valet är över.
Det är inte något fel i princip på mycket snabba tåg på vissa utvalda sträckor. Men Sverige är för stort och för glest befolkat för att ett sådant nytt system, under överskådlig tid, ska vara en optimal trafiklösning. De förutsedda kostnaderna är även i nedbantat skick sådana att projektet framstår som oförsvarligt i ett läge när den vanliga järnvägen har stora underhålls- och investeringsbehov. Och om människor tvekar inför att ta det vanliga tåget för att man inte kan räkna med att komma fram så bortfaller också de miljöargument som anförs för höghastighetsbanorna.
Miljöpartiet vill dock tydligen behålla tanken på höghastighetståg ograverad. Partiet behöver något spektakulärt för att motivera sin närvaro i regeringen. Men klokt använda pengar är det inte.
Lena Erixon konstaterade själv att ytterligare medel för underhåll och utbyggnad är nödvändiga utöver det som nu satsas. Låt då höghastighetstågen diskret försvinna ur planeringen.
Håkan Holmberg