Vittnesskildringar tränger sig på

Berättelserna är ungefär desamma. Gideon Levys Gaza, mitt älskade – En krönika 2006–2011 och Joe Saccos Gaza – Fotnoter till ett krig innehåller berättelser om djupt tragiska livsöden i Gaza. Det är framför allt formen, sättet att förmedla som skiljer böckerna åt.

Några exempel: Förskoleläraren Najweh Khalif dödas då minibussen som kör barnen till skolan träffas av en israelisk missil. Khalif dör framför ögonen på sina förskolebarn. När Gideon Levy en tid senare kommer till skolan sitter barnen och ritar teckningar på sin fröken, där hon ligger blodig, döende, på landsvägen med barnen vid sin sida. Men Levy vittnar inte enbart om tragedierna, han ifrågasätter också bristen på förmedling av tragedierna. Han får en dag sällskap av en fransk journalist från en tv-kanal. När de kommer till Rafah träffar de en rörelsehindrad mor som förlorat sin enda dotter som träffats av en israelisk missil. Levy säger då till den franske journalisten: ”Just nu skäms jag över att vara israel. Den hemska missilen avfyrades ju även i mitt namn.” Dagen därpå ringer journalisten upp Levy och berättar att tv-kanalen inte kan sända det Levy har sagt på grund av hans ord är ”extrema och våra tittare kanske blir arga.” Levy är som journalister bör vara. Han säger som det är, eller åtminstone som han ser saken. För Levy finns inget annat alternativ – varför ska sanningen döljas eller förskönas? De 49 krönikor som utgör hans bok har tidigare publicerats i den israeliska dagstidningen Haaretz.

Berättelserna i Saccos bok bär på liknande, ibland näst identiska tragedier. En vittnesskildring från 1956 handlar om hur palestinska familjer i flyktinglägret Khan Younis avrättas av israeliska soldater. Att en av palestinierna håller ett litet barn i armen spelar ingen roll, barnet skjuts också. Liknande sekvenser återkommer i mångfald genom hela boken.

Böckerna genomsyras av etniskt motiverat övervåld och massakrer. På den ena sidan, israeliska soldater som använder sin makt på ett brutalt och omänskligt sätt, och på den andra, palestinska familjer, söner, systrar, farmödrar som blir plågade ofta med livet som insats.

Levys och Saccos böcker skiljer sig alltså åt. Medan Levy håller sina reportage ganska korta och koncisa, bygger Sacco en mer komplex narrativ struktur, med en början, mitt och ett slut (nåja) där återblickar ställs mot samtida händelseförlopp. Den stora skillnaden är att Sacco inte bara skriver, han tecknar också, hans bok är en grafisk roman. Vi visste redan att den grafiska romanen på ett tydliggörande och bra sätt kan ta sig an allvarliga ämnen genom Saccos tidigare arbeten om bland annat Palestina och kriget i Bosnien. Värt att nämna är också Art Spiegelmans Pulitzerprisvinnande Maus om förintelsen. Sacco visar här återigen att den grafiska romanen verkligen kan vara engagerat samhällskommenterande.

Finns det då någon anledning att välja mellan Levy och Sacco, vilken ska man läsa? Nja. Där Levys koncisa vittnesskildringar vinner i slagkraft, vinner Sacco i de små detaljerade teckningarna av ansikten, hukade ryggar, skrämda barn och en halvblind gammal dam som sett familjen dö. Ibland säger faktiskt en bild mer än tusen ord. Men egentligen finns det ingen anledning att välja. Är man intresserad av att ta del av vittnesskildringar om orättvisor ska båda böckerna läsas.

En oro väcks hos mig, varför når inte dessa livsöden oss i vårt dagliga nyhetsflöde? Visst förstår vi alla att Gaza är en plats för omänskligt lidande, men vittnesskildringar som outplånligt tränger på, tvingar in sig i vårt medvetande för att stanna där, tar vi faktiskt sällan del av i Aktuellts 21-sändning. Hur utbredd är den censur, eller den ovilja att berätta som det är, som Levy vittnar om, som när den franske journalisten förklarar att hans tv-kanal inte sänder Levys vittnesmål? Som Levy kommenterar saken: ”Detta är ju exakt vad jag har försökt väcka i alla dessa år: vrede.” Och utan vrede, ingen reaktion. Vem vill ha det så?