Med den karaktäristiska spretiga frisyren och med ett leende på läpparna gör hon entré i den lilla föreläsningssalen, där en liten men tapper skara från Konstnärliga Forskarskolan har samlats för ett seminarium med den omhuldade stjärnan - performanceartisten Laurie Anderson. Hon har en naturlig utstrålning som fångar en direkt när hon kliver in i rummet.
Det är inte annat än att man blir lite starstruck. Själv lyssnade jag intensivt på debutplattan Big science för ett antal år sedan och Laurie Anderson har för mig alltid varit lite av inkarnationen av New Yorks hippa konst- och musikscen. Men när Anderson sätter i gång seminariet är det inte hemstaden hon vill tala om. Nej, hennes idol just nu kommer här från Norden. Efter att ha läst första delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp är Anderson helt förtrollad, även om hon verkar tro att Skandinaviens mest lysande litterära stjärna just nu kommer från Danmark, inte Norge. Men det är kanske sak samma, i Knausgård ser Anderson en mästare i det hon själv alltid försöker göra med sin konst: berätta en historia.
– Sättet som Knausgård rekonstruerar det förflutna på är helt fantastiskt, säger Anderson. Det är bara Proust som kommit i närheten av något liknande. Hur han beskriver relationen till fadern, det är helt makalöst bra berättat. Vackert och intensivt.
Även om Anderson är multimedial i sitt konstnärliga uttryck och använder sig av musik, ord och bild i sina verk är det först och främst en historieberättare hon anser sig vara. Hon menar att hennes konst har ett slags journalistisk ambition. Hon vill skildra verkligheten, eller snarare glappet mellan den verkliga världen och den imaginära drömvärlden. Hennes konst är också ofta politiskt präglad och Anderson lägger under seminariet fram tanken att skillnaden mellan hennes verksamhet och en politikers egentligen inte är särskilt stor.
– Politiker berättar också historier. De berättar om det som varit och om hur det skulle kunna bli. Sedan röstar man på den berättelse som man tycker är bäst.
Men någon världsförbättrare vill hon verkligen inte vara.
– Jag tycker inte konsten ska försöka skapa en bättre värld. Bättre för vem då? Risken om man har ambitionen att förändra världen är att man börjar tala om för andra människor hur de ska leva sina liv, vilket jag verkligen inte tror är någon bra strategi. Jag vill i alla fall inte förändra världen, jag gillar den som den är. Och en värld utan lidande, vem vill ha det?
På fredagskvällen ger Anderson sin föreställning Dirtday på Konserthuset. Den kommer definitivt inte förändra världen.