Vad är det som förmår människor att utföra självuppoffrande handlingar för andra?
– De senaste åren har forskarna blivit mindre intresserade av personliga egenskaper och mer av omständigheterna. Fel omständigheter kan förvandla människor till brutala varelser, och rätt kan göra oss till hjältar.
Så hur är egentligen omständigheterna i Sverige?
– Ett stort socialt kapital, vilket bland annat betyder att medborgarna litar på och har förtroende för varandra, är en viktig förutsättning för civilkurage. Och det är Sverige bland de bästa länderna i världen på. Men det finns också en annan faktor, som pekar åt motsatt håll. Det finns här en viss blyghet till andra människor i offentliga platser, vilket kanske gör att man inte alltid ingriper i en situation.
Kan en stark politisk eller religiös övertygelse underbygga civilkurage?
– Ja, absolut. En religiös eller politisk tro kan få personer att begå självuppoffrande handlingar för andra. Det kan ge dem ett större perspektiv, där de ser att det finns viktigare saker än deras eget liv.
Är inte det samma impuls som möjliggör den värsta terrorismen?
– Jo. Efter 9/11 skrev författaren Susan Sontag i The New Yorker att vad man än säger om kaparna så måste man erkänna att de hade mod. Hon menade att mod är en neutral dygd som kan användas till fel ändamål. I kalendern har vi gjort ett ställningstagande mot våld.
Om mod kan få negativa konsekvenser för samhället, är det då något vi nödvändigtvis ska uppmuntra?
– Ja, i kombination med visdom, bildning, bedömningsförmåga och kritiskt tänkande. Ett samhälle där vi ställer upp för varandra är ett samhälle som en majoritet vill ha.
Det pågår just nu en debatt i Sverige om de här frågorna. Bland annat har KD föreslagit en lag om civilkurage. Vad tycker du om det?
– Jag är skeptisk av flera anledningar. För det första tror jag inte att det hjälper särskilt, vad som behövs är snarare folkbildningskampanjer. För det andra så har polisen redan svårt att få personer att vittna, och en lag skulle kunna göra det ännu svårare. Och min sista invändning är: Även om en sådan lag inte menar att man måste gå in i en situation med fara för sitt eget liv, så är risken stor att människor tror det och handlar dumdristigt.
Är inte idén om civilkurage lite väl ensidigt inriktad på den enskilde individens förmåga att förändra samhället?
– Jag har ofta fått samma invändning från mina studenter. Är det inte ett väldigt amerikanskt synsätt? Är det inte breda, sociala rörelser som har förändrat samhället? Och visst, det är ett delvis kulturellt präglat perspektiv. Men risken är i slutändan individuell. Det är din kropp som kan bli angripen.
Har du själv hamnat i någon situation där ditt civilkurage prövats?
– Inte i fysisk mening. Men under en period när jag var på Harvard pågick protester mot servicepersonalens låga löner, och 50 studenter ockuperade rektorns kansli. De behövde någon lärare som tog upp de här frågorna på ett fakultetsmöte. Då tog jag på mig det, trots att jag inte var fast anställd. Fast det där var ju ingenting jämfört med vad som finns i kalendern...
Skulle du känna en särskild press i dag i en situation som kräver civilkurage, utifrån att du är så förknippad med de här frågorna?
– Ja, två slags press. Dels från alla dessa hjältar som jag har läst och skrivit om. Men jag skulle också känna en viss plikt på grund av det jag håller på med. Något som gör mig lite rädd för vilka sorts situationer som jag skulle kunna hamna i framöver...