Vilket ansvar tar litteraturen?

Det är inte länge sedan jag lärde mig att det finns människor, till och med politiskt engagerade människor, som inte längre tål ordet ”ansvar”. Det får dem att tänka på självbelåtna nyliberaler, eller kanske på Försäkringskassan som tycker att cancersjuka kan jobba heltid. Vad de hoppas uppnå genom att avstå från ordet ”ansvar” förstår jag inte. Utan ansvar är ingen politik möjlig, åtminstone ingen rättvis politik. Och, vilket är lika viktigt, ingen självkritik. Mot den bakgrunden läser jag litteraturtidskriften 10-tals senaste nummer med tema ansvar.

10-tal har inte haft svårt att hitta skribenter som vill ta tillbaka ordet ansvar, som rent av törstar efter att ta ansvar, litterärt och samhälleligt. De vill väl, men tyvärr blir det ofta lite för blekt. Starkast berörs jag av den norska författaren Hanne Ørstavik, som förklarar att det inte går att ta ansvar om man inte först är närvarande i sig själv: ”Om jag inte är värd något, inte är något, om jag föraktar mig själv, hur ska jag då kunna tro att jag betyder något för någon annan, att jag betyder så mycket att mitt svar spelar någon roll?”

När författare och intellektuella ska prata om litteraturens ansvar blir det lätt politik av alltihop. Närmare bestämt en särskild sorts politik: politik som tröst mot litteraturens dåliga självförtroende. Jag skulle hellre se litteratur som gjorde politiker otröstliga.

Det sista var förstås en billig bonuselakhet: litteraturen kan inte fungera på det sättet, eftersom politiska människor inte förstår litteratur. Det enda de förstår är ”du är med oss eller mot oss”. Det finns mängder av små och stora mellanmänskliga orättvisor som inte passar in i någon politisk mall. Ska man skriva om dem måste man först upptäcka dem och erkänna dem. Det vill säga: erkänna att vi befinner oss i ett annat universum än det som ideologiska människor tror sig se.

När 10-tal ägnar hela numret åt att återupprätta ordet ”ansvar” blir det konstigt att avsluta med en artikel där Ola Nilsson gör raka motsatsen med ordet ”berättande”. I artikeln ”Det sjuka begäret efter berättelsen” skriver han: ”Författare måste odla en rädsla för ’berättandet’, denna marknadsanpassade poetik […] ’Berättelsen’ är en auktoritär form som tvingar läsaren med på ett i förväg konstruerat äventyr.”

Den vanliga pseudoradikala självspäkande reaktionen, alltså: berättandet har smittats av auktoriteten eller kommersialismen och därför ska vi avstå från det! Men vilket ansvar kan litteraturen ta om den är rädd för att berätta?

I numret finns också Helena Bobergs reportage från Kairo. Hon lyckas krympa avståndet: ett ögonblick sitter läsaren i samma rum som de författare och journalister hon träffar. Litteraturen är både snabbare och långsammare än politiken, säger de. En av dem är övertygad om att poesin förutsåg revolutionen. Alla är övertygade om att det kommer att dröja innan det skrivs någon väsentlig poesi om regimens fall.