?I Sverige har det länge ansetts bondskt och efterblivet att prata om socialgrupper och klassmotsättningar, vi är alldeles för moderna för att hålla oss med sådant. Klasstänkande är ett passerat stadium, här har alla samma möjligheter, det är bara att ta för sig!? Lilian Ryd beskriver i sin bok Vi åt aldrig lunch (2004) ett Sverige som vill lämna klassfrågor bakom sig.
Även om det finns en önskan om klasslöshet finns också en stark klassnärvaro i det svenska samhället. Ett exempel är 1990- och 2000-talens litteratur, där klass har varit ett återkommande tema. Flera böcker har blivit både kritikerrosade och försäljningssuccéer, som Åsa Linderborgs Mig äger ingen och Susanna Alakoskis Svinalängorna. Det är denna samtidslitteratur som litteraturvetaren Magnus Nilsson ägnar sin bok Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa åt. I analysen av Svinalängorna menar han att klass är betydligt viktigare än ?finskhet? när det gäller att förstå den uppväxtskildring i 60- och 70-talens Ystad som Alakoski har skrivit. I Mig äger ingen ser han hur den alienation som härdarmästare Leif Andersson upplever i sitt arbete präglar hela hans liv.
Magnus Nilsson menar att klassbegreppet har kommit i skymundan i den svenska samtidsdebatten, till förmån för förklaringsmodeller med etnicitet i centrum. Nilsson skriver också att klass allt oftare antas handla om kultur och identitet, istället för om ekonomi och materiell ojämlikhet. Det riktigt intressanta är vad det här får för effekter. För om det nu är så att klass uppfattas som en fråga om identitet snarare än ekonomi är det centralt att fråga sig vilka som tjänar på en sådan förståelse och vilka som inte gör det.
Magnus Nilsson intresserar sig också för kritikerkårens mottagande av böckerna. Han tar sin utgångspunkt i en text av författaren Astrid Trotzig, där hon ifrågasätter det faktum att hon ständigt bjuds till olika arrangemang för att representera det ?icke-svenska?. Men etnicitet blir bara relevant i vissa fall ? när det gäller författare som uppfattas som ?icke-svenska?. Få intresserar sig för vilken betydelse Jan Guillous etnicitet har för hans författarskap. Det handlar om vem som har makt att definiera vem som ska anses ?vara svensk?.
Även om Magnus Nilssons bok verkligen bidrar till att lyfta en alltför sällsynt diskussion om klass är det ingen okomplicerad läsning. Frågorna om privilegier knutna till att betraktas som ?vit? och ?svensk? hade kunnat diskuteras betydligt mer i boken. Ett annat exempel gäller relationen mellan kön och klass. Nilsson har en marxistisk utgångspunkt i sin syn på klass. Gärna för mig, men jag har svårt att bli kvitt känslan av något som feminister under lång tid kritiserat marxismen för: att kön inte riktigt tas på samma allvar som klass.
Jag tänker på litteraturvetaren Åsa Arping, som också har skrivit om några av de svenska samtidsromanerna om klass. Arping menar att klass och kön numera oftare gestaltas som individuella än som kollektiva problem. Det jag gillar i hennes analyser är att de visar att när man studerar både kön och klass blir det möjligt att se något mer än om fokus enbart hade varit på en maktordning i taget.