Strindberg avskydde Sverige, detta "jävla näste", så man undrar hur han trivs i rollen som Nationalhelgon? Det kan han gott ha, med tanke på hur spydig han alltid var mot Bellman.
Varför firar vi alls Strindberg? Det finns goda skäl, alla olika. I mer än hundra år har han tjänat som vårt radikala alibi. Det nya riket dammas av, liksom Liten katekes för underklassen. Att också de konservativa kan skåla för honom talar man tystare om. På ålderns höst var Strindberg varmt religiös och grälade på "äfflingarna", alltså Darwinister i synnerhet och modernister, vetenskapsmän och feminister i allmänhet.
Kanske gör vi bäst i att inte fästa några fasta förhoppningar vid Strindberg. Trolös passar bäst. Inte ens i rollen som kvinnohatare eller antisemit är han pålitlig. Han bytte lätt åsikt. Ofta kovände han, mitt i en mening.
Ibland verkar han ju galen; som när han bränner sina bästa vänner eller envisas med att försöka göra guld. Varför ska vi alls bry oss om honom?
Svaret gav han själv: "icke det skarpaste huvudet, men elden - min eld - är den största i Sverige." Den där elden som sprakar mitt inne i meningarna, i orden, och mellan orden.
Inte ens hans värsta fiender kunde undvika att smittas av elden. Hör bara på Sven Hedin i Strindbergsfejden: "Strindberg är en fenomenal begåvning, med en rutten karaktär, en häpnadsväckande blandning av titan, sfinx, vampyr och parasit. Likt schakalen föredrar han lik, men går även på levande om de icke bitas."
Inte illa.
***
I samtiden var Strindberg ökänd som svikare. När fruar och vänner klagade över att nidporträtteras av honom i bok tyckte han att de gnällde i onödan: "När jag har offrat hela mitt privatlivs frid och givit hela min person för fåren, skola då icke andra också släppa till sina skinn – för en god och viktig sak?"
Mitt i allt bråk och buller kunde Strindberg skriva ljuvt om gullpudra och abborrsump, om den svenska vårens skira grönska och vardagens glädjeämnen: nykokta kräftor och iskall pilsner.
Allra vackrast skrev han när han satt i landsflykt och hatade fosterlandet. Hemsöborna visar hur mycket han längtade hem. Han målade varje fjäderpenna i ejderns sommardräkt och beskrev vinterns sista snödrivor i klippskrevorna, som "lärft på bleke". Och ingen kunde skriva så förälskat om styvmorsviol och mandelblom som han – före Evert Taube.
***
Utomlands förstår man inte riktigt vår besatthet, även om man gillar Strindbergs dramatik. Varje kväll spelas någonstans i världen hans Fröken Julie. En grevedotter och en betjänt super sig fulla i köket en midsommarafton, går ut i kulissen och syndar, medan folket dansar till fiol och dragspel, göken gal och pigan kokar abortgröt åt frökens hund.
Också en Sverigebild.