Varför bry sig om jämställdhet?
Att en stor majoritet kulturutövare var män för mindre än 100 år sedan är förstås inte i grunden en fråga om kvalitet, utan strukturer och fördomar, skriver Lisa Irenius.
Lisa Irenius, kulturchef UNT
Foto: Staffan Claesson
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vem bryr sig? undrade en läsare. Vem bryr sig om det är män eller kvinnor som står bakom konsten vi ser, böckerna vi läser, musiken vi hör? Det viktiga är väl att vi får bra kultur - inte vem som har gjort den?
Jo, kanske. Men får vi bra kultur, som reflekterar livets alla aspekter, om bara halva mänskligheten (må det vara män eller kvinnor) står bakom den?
Inom politiken har det vuxit fram en allt starkare medvetenhet om att det behövs både män och kvinnor - och människor med olika bakgrund och erfarenheter - för att fatta goda politiska beslut.
Inget politiskt parti skulle i dag få för sig att presentera en enkönad partilista.
Men inom kulturen är det fortfarande lite ofint att bry sig om jämställdhet. Ännu mer ofint är det att räkna på hur könsfördelningen faktiskt ser ut.
Negativa kommentarer på UNT:s artiklar - uteslutande från män, intressant nog - har föraktfullt talat om "millimeterrättvisa", ja rentav "sovjetfasoner".
Det är enda som räknas är kvalitet, påstås det.
Jo, det brukar låta så. Genusvetaren Vanja Hermele har förtjänstfullt visat hur just det bedrägliga ordet "kvalitet" inom kulturen används till att utesluta kvinnor. Till skillnad från henne tror jag att kvalitetsbegreppet trots allt är viktigt för kulturen, men det är minst lika viktigt att komma ihåg att det aldrig finns någon enhällig syn på vad som är kvalitet.
Begreppet måste ständigt problematiseras och diskuteras.
Det är bara att titta på historien: att en stor majoritet kulturutövare var män för mindre än 100 år sedan är förstås inte i grunden en fråga om kvalitet, utan strukturer och fördomar.
I dag ser det mycket bättre ut. Artikelserien har glädjande nog visat att Uppsalas stora kulturinstitutioner både är genusmedvetna och i många fall bereder ungefär samma plats åt manliga och kvinnliga kulturutövare.
Men den har också visat på intressanta skevheter: Varför består mer än nio av tio band som uppträder på Konserthuset och Katalin av främst män - medan fördelningen är mycket jämnare i fråga om soloartister?
Naturligtvis är det alltid svårt att mäta jämställdhet. Vad ska man räkna, och hur. Uppsala stadsteaters Linus Tunström påpekade till exempel att vi borde ha lyft fram stadsteaterns (övervägande kvinnliga) ledning snarare än dess (övervägande manliga) styrelse.
Vårt syfte har inte varit att hänga ut kulturinstitutionerna, utan främst att bidra till ökad kunskap om hur det uppsaliensiska kulturlivet ser ut. Inte minst har vi fått ett tillfälle att titta på vår egen recensionsverksamhet, och fundera över varför två tredjedelar av de böcker UNT recenserar är författade av män.
Som ett brev på posten kommer alltid något mejl som gastar om "rabiat feminism". Sådana starka reaktioner tyder på att dessa frågor knappast är betydelselösa.