Lars Lambert är frilansskribent och författare.: Tystnaden om Belgiens skam

Vi lämnar centrala Bryssel, kanske Europas fulaste och rörigaste huvudstad, och tar spårvagnen ut till Tervuren för att titta på Belgiens beryktade museum för Centralafrika, byggt kring sekelskiftet 1900 för Leopold II:s blodspengar från Kongo.

När Afrika styckades av de europeiska kolonialmakterna i slutet av 1800-talet lyckades den belgiske kungen kapa åt sig ett landområde kring Kongofloden, stort som halva Europa, och etablera ett skräckvälde som urartade i ett folkmord med miljoner döda afrikaner. Under sken av att det rörde sig om ett civilisatoriskt projekt utan vinstintressen plundrades Kongo med tilltagande brutalitet på elfenben och gummi. Européer rekryterades med höga löner och bonusar. En kapten i Kongo tjänade mer än en överste i Belgien, där finansiärer, politiker och journalister blev insyltade i ett nätverk av korruption som till slut förgiftade hela samhällskroppen.

I Kongo tvingades den inhemska befolkningen till omänskliga arbetsinsatser. Kvinnor och barn togs som gisslan. Piskning, stympningar, de beryktade avhuggna händerna för dem som inte uppfyllde de utkrävda kvoterna av gummi, nedbrända byar och massavrättningar hörde till ordningen för dagen. Befolkningen halverades från 20 till 10 miljoner.

På 1890-talet hade vittnesmål om tvångsarbete, slaveri och massakrer börjat sippra ut. Författare som Mark Twain och Conan Doyle kallade Kongosystemet historiens värsta brott, Josef Conrad skrev Mörkrets hjärta.

På 1900-talet slutade man hugga av händer men militärapparaten och tvångsarbetet fanns kvar. Vinsterna från gummi- och metallutvinning gick till belgiska, brittiska och amerikanska bolag. Vid Kongos självständighet 1960 fanns i en befolkning på 14 miljoner bara ett tiotal kongoleser med högre utbildning. När den förste demokratiskt valde premiärministern, Patrice Lumumba, ifrågasatte de utländska bolagens makt hamnade han omgående på CIA:s dödslista och mördades. Västmakterna satsade på Mobuto, som berikade sig ungefär som Leopold tills han var en av världens rikaste män, på samma gång inhemsk suverän och marionett för utländska intressen.

I Afrikamuseets ändlösa salar vimlar av uppstoppade djur, etnografiska kuriositeter och konst, men uppgörelsen med de koloniala förbrytelserna lyser med sin frånvaro. Den koloniala andan lever spöklikt vidare. Kungen står staty till höger och vänster. Inne i Bryssel ligger EU-parlamentet i Leopoldparken, uppkallad efter den gamle folkmördaren. Bland Leopolds legoknektar fanns svenska officerare. Bland hans arvtagare i dagens mineralrika Kongo finns också svenska Lundin Mining, återkommande anklagat för brott mot mänskliga rättigheter i Afrika. Utplundringen av landet fortsätter. Det senaste inbördeskriget har under ett drygt decennium krävt miljontals dödsoffer.