Två partiledare, som leder två partier med dåliga opinionssiffror, har skrivit var sin
bok inför valet. Böckerna är helt olika, Mona Sahlins är som ett mycket långt valtal, medan Maud Olofsson mest skriver om sig själv. Hennes bok, Ett land av friherrinnor, har också undertiteln: Mina rötter, värderingar och drömmar för Sverige, vilket är en ganska korrekt beskrivning.
I Mona Sahlins bok, Möjligheternas land, beskrivs Socialdemokraternas och de rödgrönas politik utförligt. Det går inte att komma ifrån att det blir ganska tradigt i längden. Inga nyheter presenteras. Samtidigt ökar misstanken om att Mona Sahlin inte skrivit boken själv utan att någon i hennes stab fått uppdraget. Hur skulle hon för övrigt ha hunnit? Men det finns avsnitt som bär tydliga spår av hennes egen hand med de typiska formuleringarna som man känner igen från hennes tal. Dessa mer personliga avsnitt är betydligt mer fängslande.
Mona Sahlin menar att Sverige står inför ett ödesval. Om alliansen vinner väntar djupare klyftor, medan de rödgröna står för ”möjligheternas land” i välfärd och arbete. Grundläggande för all hennes politik och allt som hon står för är den gamla sentensen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Tonvikten ligger snarast på ”efter behov”.
Också Maud Olofsson arbetar efter en central sentens: ”Balansgång mellan frihet från staten och stöd från staten när det behövs”. Hos henne dominerar frihet från staten och kraven på individen att klara sig själv så länge det går. Hon citerar också det gamla socialdemokratiska talesättet: ”Gör din plikt - kräv din rätt”, men hon är nog mer inne på plikten än rätten. Maud Olofsson betecknar sig som liberal. Undras vad folkpartiet tycker om det?
Om Mona Sahlin är utförlig när det gäller det egna partiets politik skriver hon inte mycket om de problem som hon haft inom sitt eget parti eller som samarbetet inom de rödgröna kan medföra. Om skolpolitiken skriver hon bara kort att hon satte ned foten, ingenting om att hon så gott som hotade att avgå om partiet inte gick med på att ändra partiets skolpolitik och närma sig folkpartiets.
Om samarbetet med Vänsterpartiet skriver hon bara vänliga ord utom att hon krävde att de skulle acceptera budgetdisciplin med beslutade ramar och begränsningar. I verkligheten var hon nog inte så angelägen om ett intimt samarbete med Vänsterpartiet utan det var andra i partiet som drev på henne där. Sannolikt hade det varit lättare för
Socialdemokraterna och Miljöpartiet att fånga de viktiga mittenväljarna utan att ha Lars Ohlys parti att ta hänsyn till. Vid ett regeringsskifte hade ju Vänsterpartiet ändå inte ha haft något annat alternativ än att stöda en S-MP-regering.
En stor del av Mona Sahlins bok handlar om den genomusla regeringen som misslyckats och haft fel på varje punkt. Något överraskande är hennes underkännande av regeringens ekonomiska politik som ju har fått beröm av flera internationella organisationer och ekonomer. Just nu är Sverige bland de länder som har den absolut bästa ekonomin i EU. Men Mona Sahlin skriver att Sverige ”halkar efter”.
Maud Olofsson nämner inte mycket om ekonomisk politik. Hon koncentrerar sig på sitt favoritämne, entreprenörer och småföretagare, precis som hon oftast gör i sina tal. Det är de som ska skapa jobben och Maud Olofsson funderar mycket på hur man ska stimulera småföretagare och entreprenörer.
Om skolan har hon bland annat den märkliga idén att föräldrar och elever ska betygsätta lärarna. Förhoppningsvis lyssnar inte de andra allianspartierna på detta bisarra förslag. Ett intressant avsnitt handlar om kärnkraften. Centern har ju i långliga tider varit helt emot kärnkraft, och det väckte därför berättigad uppmärksamhet att Maud Olofsson under de hemliga förhandlingarna med de övriga allianspartierna gick med på att nuvarande
10 kärnkraftverk skulle få ersättas. Men det visar sig att hon anser att de villkor hon fick med, framför allt att staten inte skulle subventionera och att ägarna skulle vara ansvariga för eventuella skador, innebär att det aldrig kommer att bli några nya kärnkraftverk. Simsalabim! Enighet i alliansen och ändå stopp för kärnkraften!
Maud Olofsson anger tydligt att hon har fått hjälp med boken, bland andra av den avhoppade socialdemokraten Greger Hatt, som tidigare varit talskrivare åt den dåvarande partiledaren Ingvar Carlsson (S). Resultatet är en mycket lättläst bok, som dessutom innehåller en rad intervjuer med personer som Maud Olofsson tycker är intressanta, t ex framgångsrika entreprenörer eller personer som på annat sätt tagit sitt öde i egna händer.
Om Maud Olofssons bok är lättläst men mycket luftig är Mona Sahlins bok tung men naturligtvis också betydligt mer innehållsrik och ger en relativt tydlig bild av den politik som en rödgrön regering skulle föra om man vinner valet.