Baumbach är helt klart en expert på att studera den neurotiska nutidsmänniskan. Genom en observerande kamera gör Baumbach filmer om vardagslivet, känslor och i synnerhet relationer, som The Squid and the Whale, Margot at the Wedding och nu Greenberg. Lågmält och metodiskt kryper han in i sina karaktärers huvuden och studerar deras allra innersta farhågor.
Roger Greenberg, som spelas av Ben Stiller, är rädd för att bli vuxen, eller i alla fall för att acceptera den ålder han är i. Vi får veta att han varit med i ett rockband, som sedan splittrades då han sumpade ett skivkontrakt. Numera arbetar han som snickare, men planerar att ”göra ingenting” ett tag framöver. Trots att Greenberg är både osympatisk och självcentrerad lyckas Baumbach få oss att fatta tycke för honom.
När vi får träffa Greenberg har han nyss kommit hem från en längre sjukhusvistelse på grund av psykiska problem. Hans bror ger sig i väg på en resa tillsammans med sin familj och Roger får då vakta hus och hund åt sin bror. Där träffar han på broderns assistent, Florence (Greta Gerwig).
Mellan Stiller och Gerwig finns det egentligen ingen kemi alls (förmodligen högst avsiktligt). De scener då de båda integrerar med varandra är istället många gånger pinsamma. Men med detta menar jag inget negativt, vilket man lätt skulle kunna tro. Tvärtom. Det faktum att de är i otakt och att det är stelt mellan dem fungerar faktiskt alldeles förträffligt i filmen.
Här finns inte ett uns av överspelande skådisar. Regissören låter dem vara i bild utan att ständigt söka ett utspel av dem. Manuset är intelligent och medvetet och dialogen lika träffsäker som vanligt. Det är inte händelserika scener som kommer få dig att ramla av stolen, utan Baumbachs känsla för trovärdighet.