Det är inte bara Ystad som huserar en stor och namnkunnig brottsutredare, numera kan även Uppsalas turistnäring bjuda på rundor i en stor detektivs fotspår, nämligen självaste Sherlock Holmes. Det här är inte första gången John Fiske ger sig på Sir Arthur Conan Doyles briljante detektiv.
Tillsammans med sin ständige kompanjon Paul Kessel uruppfördes The hound of the Baskervilles redan 1997 och har sen dess gjort återkommande gästspel med pjäsen.
Då var det ”löst baserat” på originalromanen. I Mordet på Bäverns gränd är det snarare frågan om en apokryfisk text till Sherlock Holmes-kanonen. Om Sherlock Holmes hade funnits på riktigt så är det med stor sannolikhet att han hade sprungit på kung Oscar II som var känd för sina kvinnoaffärer och sitt olyckliga äktenskap.
Det är minst sagt en helafton Uppsala stadsteater bjuder på. Ett tips: kom i god tid! Det blir hetsigt och stressigt vid baren om man ska beställa dryck till maten. Jag var själv i tron att det skulle handla om ett Cluedomysterium där lampan släcktes under måltiden och någon av ens medgäster plötsligt skulle ligga död över soppskålen och sen skulle det visa sig att det var butlern som gjorde det. Så var det inte.
Utan några stora formaliteter eller krusiduller intas måltiden varpå skådespelarna gör några enstaka inhopp och läser en dikt eller håller monolog som sina husdjur. Måltiden är således bara delvis integrerad i själva pjäsen.
Den riktiga pjäsen börjar i Uppsala stadsteaters replokal där några av skådespelarna har samlats för den första repetitionen av Mordet på Bäverns gränd. Den engelske regissören har dock blivit haffad av tullen på Heathrow för innehav av olagliga substanser och dyker aldrig upp.
Utan manus och regissör tar ensemblen sig an uppgiften att sätta upp pjäsen med fem veckor kvar till premiär. Det blir ett slags metanarrativ där stadsteaterns senaste spelår passerar revy, liksom konflikterna mellan institutionaliserad teater och fria teatrar, konstnärliga visioner, kreativa egon och queerperspektiv. Den ukrainske regissören Andrej Zholdak, aktuell med uppsättningen Mefisto på Stadsteatern, fick sig en ömsint men välriktad känga som representant för experimentell turboteater.
En av de intressantaste och roligaste konflikterna var den om rollbesättningen. Sherlock Holmes är en av de mest gestaltade litterära personer någonsin, både på scen och på film men också en karaktär som väcker starka känslor när det blir fel. Vad skulle hända om man låter en kvinna spela den ikoniske karaktären? Och vad skulle hända om hon eller han pratade finlandssvenska?
Denna akt var faktiskt fullkomligt lysande, allt från Crister Olssons passivt aggressiva demonstrationer av hur man slänger bananskal till hur realistisk detta tvärsnitt av en arbetsgrupp kändes. Även om allt var skruvat så var det ändå trovärdigt och knäckande roligt. Ett dygn kvar till premiär är gruppen fortfarande inte överens om hur pjäsen ska arta sig, ridå, paus.
I andra akten befinner vi oss i den kinesiska askens yttersta skikt, detta är pjäsen som pjäsen handlar om. Året är 1888, platsen är 222 Baker street. Vår hjälte Sherlock Holmes – som till sist fick spelas av Gustav Levin – har fått ett brev från självaste Sofia av Nassau, hustru till kungen av Skandinavien.
Ett antal kvinnor som delat säng med kungen har hittats mördade. Är det en komplott eller är det kungen som nått sådan maktfullkomlighet att han blivit galen?
Vår hjälte tar sig an fallet och beger sig till Uppsala i sällskap av sin vapendragare dr Watson. Här möts de av frivola cabaretsångerskor, insmickrande hotellföreståndare och en sexgalen monark. I sann Fiske-anda haglar det referenser till nutiden med polismästare Lindberg, Svenssons krogar och grannlandsrivalitet som kulminerar i storslagna segergester på skidor.
Det är roligt och farsartat.
Men tyvärr så ledde den första aktens genialitet och underfundighet till en hype av själva Sherlock Holmes-historien som inte riktigt höll. Det var kul, men inte lika kul som i första delen. Det är ett intressant grepp dock att göra ett metanarrativt anslag där olika ledtrådar kring hur den kreativa processen går till och hur man motiverar något så fullständigt barockt som att faktiskt låta en kvinna spela Sherlock Holmes.