Intelligent designat spex
Teknologernas och naturvetarnas spex C-Men håller ett sprudlande lyckligt vansinnestempo för att snabbt upplösas i fraktaler, skriver Johannes Nesser.
Foto: Hans E Ericson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
TekNatspexarna har lagt beslag på referensspexet som form och uttryck. Handlingen är sekundär, det är de nutida referenserna som utgör grunden för hela föreställningen. Om tjugo år kommer detta spex att vara helt obegripligt. Det är det förresten redan nu. Det är stört omöjligt att skildra handlingen i C-Men. Det övergripande temat är evolutionsläran, och knivsudden är riktad mot intelligent designteorin.
Darwin är centralfiguren i denna berättelse som också inbegriper onda mutanter, tomten, vampyrer, rymdskurkar, pirater, Carl von Linnés passion för plommon, ett urdjur, ett mord på British Museum och kannibaler på Galapagos. Jag har ingen aning om hur det slutar, spexet är upplöst i fraktaler redan före andra akten och jag gissar när jag säger att de goda segrade.
Det är ett intelligent designat spex men med sämre och mindre samspelta skådespelare hade C-Men förmodligen förblivit ett kaos kantat med intelligenta - och ointelligenta - ordväxlingar. Viktor Höglin som Green Giant Dwarf, Linn Ivarsson som Alberta och Linnea Håkansson som Gittan är några av dem som utmärker sig, men det finns inga svaga länkar i kedjan. Imponerande, och bitvis hysteriskt roligt.
Sången lämnar en del övrigt att önska, men det är inte i närheten av det pandemonium som ensemblen presterade för bara två år sedan.
Det är hårt arbete bakom ett så här tajt och samspelt spex, som dock är en halvtimme för långt.
Studentspexet C-Men
Reginateatern
Reginateatern