När det talas så mycket om olika dieter, LCHF, 5:2 och allt vad det heter är det befriande med några som håller fast vid de gamla idealen. Svenska Showorkestern Phontrattarne står fortfarande för devisen ”Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar”. Och vem vill ha det så? Men som vanligt gick det inte att få just grädde till fikat i pausen.

Fast man fick förstås i denna 42:a show väldigt mycket annat. Phontrattarne har ju genom åren skämt bort oss med massor av fina föreställningar och denna är inget undantag. Stans säkraste vårtecken bjuder i vanlig ordning Uppsalaborna på kraftiga endorfinkickar i form av show och glam! Storbandsjazz, struttig svensk schlager, extravagant dans, skruvad humor och finstämd kvartettsång är återkommande favoriter i Grand Shows musikaliska godispåse. Det är gamla låtar från swingeran, eller modernare som arrangerats om att låta så. Det är sentimentala eller fåniga texter och skämt på alla nivåer. Ett mer finstämt nummer i år är också arrangemanget på ”En valsmelodi”.

Man kan bli imponerad av mångsidigheten hos hela ensemblen. En del gör snabba byten mellan orkestern, sången, showandet och dansen. Det är väl sådant som gör att en så ärevördig ensemble kan överleva år efter år. Det är ett bra jobb i sig att hitta alla dessa dolda talanger och få ihop en ny show igen. Och igen.

Artikelbild

Jag är också svag för kombinationen av proffsighet och hemsnickrat. Även när saker inte är helt perfekta så har det sin inneboende charm som gör att det ändå lyfter showen. I främsta linjen finns denna gång Sofia Nilsson, Ragnar Hägg, Lina Persson och Johan Olsson som bjöd på skönsång och en hel del komik. På sina ställen var sången lite väl låg och i ett par fall var nog tonarten för låg för rösterna så den dränktes. Orkestern är samspelt och låter fint, det är bara i solona som det blir lite amatöristiskt.

Anakronismen är viktig i Phontrattarnes koncept Det är lite av second hand, gammalt blir som nytt. För en grupp vars signatur är en gammal otidsenlig reklamslogan som "kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar" är det perfekt.

Stegen sitter fint i hop, balettchefen Elin Svedberg har haft fin pli på sidan adepter. Självklart har man lagt ned ett stort jobb på kostymerna. Där finns många fyndiga uppslag, imponerades mest av ett nummer där man inte kunde hålla reda på vems ben som egentligen hörde till vem. Imponerande!

Könsfördelningen är fortfarande lite skev: en kvinna i orkestern, en man i baletten. Men bland förgrundsfigurerna är det jämn två kvinnor, två män. Och ett regnbågsnummer blev det.