Tårtan pekade på oss

Bilden av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som, brett leende och omgiven av en yster folksamling som förenas av att vara lika kritvit som hon själv, sätter kniven i tårtan som föreställer en svart kvinnokropp väcker givetvis känslor. I synnerhet som tårtan, vars huvud gömmer konstnären Makode Linde, som skapat tårtinstallationen till Konstnärernas riksförbunds 75-årskalas på Moderna museet, skriker ut sin smärta när knivbladet tränger igenom marsipanen.

Några dagar senare går Afrosvenskarnas riksförbund ut och fördömer installationen som rasistisk och kräver kulturministerns avgång, en hop bloggare går i taket och åtskilliga dagstidningar ifrågasätter lämpligheten i hela rasket. En anonym antirasist går steget längre och bombhotar museet som får evakueras.

Men innebär detta att verket är rasistiskt? Nej. Makode Linde, som själv är afrosvensk, är en av de svenska samtidskonstnärer som tydligast har arbetat med rasism som motiv och den groteska tårtan är ytterligare ett led i hans serie Afromantics, där oförargliga souvenirer och prydnadsföremål har omskapats till rasistiska karikatyrer – ett uttryck som genom historien har använts för att bekräfta det förtyck som svarta människor utsatts för.

Innebär ”tårtgate”, som händelsen redan kallas, att kulturministern och den övriga publiken är rasister eller skänker ett bifall åt rasistiska åsikter. Nej, inte det heller. Vad installationen däremot avslöjar är en rasistisk struktur, eller blick, som präglar Sverige på samma sätt som den präglar många andra länder. Makode Lindes konst mynnar ut i ett pekande på den beröringsskräck som finns inför detta laddade ämne.

Vill man anklaga Adelsohn Liljeroth för någonting är det i så fall snarast att hon lite väl lättvindigt försöker skaka av sig sitt deltagande i installationen i stället för att förklara den eller åtminstone sin egen syn på konstnärens avsikter. Som aktiv i Lindes happening är hon medskapare till verket.

Att åskådaren är en medskapare är ingenting nytt. Två kända exempel är Yoko Onos Cut piece, från 1964,och Marina Abromovics Rhythm 0. I det förstnämnda placerade Yoko Ono sig själv på en scen inför en skara åskådare som inbjöds att klippa sönder hennes kläder. Verket uppfördes både i Japan och i England, och publikens reaktioner skilde sig radikalt. I Japan var publiken försiktig och obekväm medan de engelska åskådarna nästan började slåss med varandra i sin iver att antingen skydda eller förgripa sig på konstnären. Marina Abromovics verk skulle kunna beskrivas som en tio år yngre, mer radikal uppföljare och gick ut på att konstnären satte sig på ett bord tillsammans med en lång rad redskap, däribland knivar, smink, rakblad och en skarpladdad pistol, och under sex timmar lät publiken göra vad de ville. Verket och den oinskränkta makt det förlänade publiken väckte uppenbarligen det sämsta i människan och Abromovics bär fortfarande ärr ifrån sitt performance.

Att åskådaren aktivt involveras i ett konstverk väcker ofta debatt. Både Lars Vilks Rondellhund och Anna Odells Okänd kvinna 2009-349701, som hör till de senaste årens mest omdebatterade svenska konstverk, arbetar inom den relationella estetikens ram, vilket i korthet innebär att deras de reaktioner verket väcker är lika viktiga som det ursprungliga objektet eller den inledande handlingen. Bägge två har som bekant mött både skarp kritik (inklusiva hat och hot) och beröm. Utmärkande för dem som avskytt verken med störst hetta är möjligen att de inte har velat placera in verken i ett sammanhang utan nöjt sig med det som de uppfattat som stötande.

En annan som noterat den explosiva kraft som finns i att verka utanför den traditionella konstens ramar är Uppsalakonstnären Fredrik Gertz, som för ungefär ett år sedan mötte en mindre mediestorm och en polisanmälan efter sitt bloggbaserade verk Silversvanen, som skildrade den fiktiva karaktären Flora Swahns trassliga vardag och väg mot ett eventuellt självmord.

Engagerade blogg-läsare larmade polisen som spårade IP-adressen för att förhindra en tragedi och sedan anmälde konstnären för falsklarm. Anmälan lades emellertid ned och stormen bedarrade.
– Det blev väldigt många starka reaktioner på väldigt många olika håll. Man blev lite fartblind ett tag, säger Fredrik Gertz med ett års distans till projektet.

Silversvanen ville belysa och diskutera hur vi förhåller oss till människor som uttrycker desperation i den nya offentlighet som nätet innebär, i synnerhet i ljuset av att en man faktiskt begått självmord i realtid i en Flashback-tråd. Men det som upprörde människor var att Flora Swahn var fiktiv, vilket de uppfattade som en osmaklig bedräglighet. Fredrik Gertz tycker ändå att Silversvanen i viss mån fyllde sitt syfte och fick publiken att tänka efter. I sitt nya projekt, en serie konstfilmer med offentlig premiär i kväll fredag på Slottsbiografen i Uppsala, vänder han sig dock till en smalare publik.
– Jag har plockat in känslan och närvaron från bloggen. Men jag ville inte göra något likadant och riskera att få fel fokus på filmerna. Nu är det mer spännande att ta mina erfarenheter och gå vidare, säger han.

Att placera eller göra något i ett sammanhang av konst är att uttala en önskan om diskussion. Det är inte, som vulgäruppfattningen låter gälla, ett sätt att friköpa sig från ansvar. Det är helt i sin ordning att reagera med ilska när man ser ett verk som provocerar. Att bita sig fast vid sin första reaktion är inte fel, men om man i sin blinda vrede undviker att se kontexten, det sammanhang som konsten verkar i, blir ens avfärdande ungefär lika giltigt som att se en ruta ur en film och sedan kategoriskt avfärda den.