Klimatet, energin, segregeringen: det råder ingen brist på akuta problem att ta itu med under 2010-talet, om det nu inte går som vanligt och vi fumlar bort alltihop, skjuter avgörande beslut på framtiden och startar ett par krig att distrahera oss med istället. Med min artikel i serien om 10-talet skulle jag vilja rikta fokus mot en fråga som inte fått lika stora rubriker: det existentiella eller metafysiska tomrum som uppstått i vårt samhälle. Det kan se ut som ett lyxproblem, men hur vi väljer att handskas med detta tomrum kommer att påverka vår förmåga att lösa de andra problemen. Fyller vi vårt existentiella tomrum med ilsken nationalism, konspirationsteorier, religiös inskränkthet, lättsårade machoattityder eller andra idéfynd ur historiens soppåse lär vi förvärra klimatkrisen och de sociala problemen istället för att lösa dem.
Här står det och väger: vi skulle kunna börja diskutera existentiella frågor med det allvar de förtjänar, men 10-talet skulle lika gärna kunna bli ett årtionde när vi gör som vi förväntas och lydigt lämnar tillbaka allt sådant till religionen. Religionen vill ta tillbaka sitt gamla monopol på alla frågor om mening, andlighet och metafysik (för att i nästa steg kunna ta tillbaka sin gamla makt över vardagslivet och politiken) – det är därför det blivit så viktigt för vissa skribenter att förklara att varje världsåskådning, religiös eller ej, är en tro. Enligt Göran Rosenberg är religion lika med ”varje slags trosföreställning om hur verkligheten är beskaffad, om vad det innebär att vara människa, om livets mål och mening” (DN 28/8 2007). Det är en formulering som syftar till att bortdefiniera det fria, sekulära tänkandet kring existentiella frågor, som om det aldrig funnits. Ett fritt, sekulärt tänkande är dock inte ett modernt eller ens ett västerländskt påhitt – filosofer som klarade sig utan gud fanns i Kina på 200-talet f Kr, i Indien, liksom i antikens Grekland. Religionen är inte vårt enda alternativ till en känslolös rationalism, men två tusen års sekulär filosofi och litteratur har en tendens att försvinna lite väl lätt ur diskussionen.
I en tid med oförlösta metafysiska behov borde vi vara extra vaksamma på vad vi mättar vår existentiella hunger med. Vi har blivit neurotiskt noggranna med vad vi äter (innehåller det fett? är det ekologiskt?), men när det gäller våra andliga eller filosofiska behov duger vilken näringsfattig skräpmat som helst. Törs man hoppas på en metafysisk ”Den hemlige kocken” under 10-talet?
När idén om gud som fruktad patriark av någon anledning inte längre är användbar förväntas vi glömma den, som om den aldrig hade spelat någon viktig roll, och istället köpa idén om religion som förundran. Men religion är inte längtan efter något större, religion är en parasit på vår längtan efter något större. Först när vi släppt taget om alla mänskliga gudsfantasier kan vår förundran inför det som ligger utanför människan börja på allvar.
Så gott som alla civilisationer, har André Malraux sagt, har fört en dialog med det okända och det ovetbara. Människans medvetande har alltid haft en bakdörr mot det okända (det ordlösa, det oförbrukade) och det är nog inte hälsosamt att försöka plugga igen den. Vår tids förhållande till det ovetbara skiljer sig däremot på ett intressant sätt från de tidigare, fortsätter Malraux: vi är den första civilisationen som ”skiljer det ovetbara från religionen och vidskepelsen.”
Åtminstone skulle vi kunna göra det: alltför ofta blandar vi fortfarande ihop vårt behov av det ovetbara med våra människoskapade religioner, tills vi tror att vi måste försvara religionen, vare sig vi tror på den eller inte, för att inte hamna i ett rationellt helvete, där lufthålen mot det ovetbara har svetsats igen. En sekulär världsuppfattning utesluter inte förundran inför tillvaron, den är tvärtom det enda sättet att göra denna förundran full rättvisa. Att kalla vår förundran inför det ovetbara religiös är att förnedra den.
Felet med religionen är att den är ett så uppenbart mänskligt påhitt. Det som stör mig i religionen är inte för mycket gud, det är för mycket människa. Hur obegripliga eller främmande de troende än vill göra sina gudar blir de aldrig tillräckligt annorlunda: varje gudsfantasi är typiskt mänsklig – alltför mänsklig. Därför är religionen en dålig utgångspunkt för den som vill förundras över något som är annorlunda eller större än människan. Kerstin Vinterhed skriver, med en blinkning åt Kierkegaard, om att våga göra det existentiella språnget ut på tio tusen famnars djup (DN 15/6 2010), men vill man göra ett sådant språng gör man det bäst utan religionens badring runt midjan.
Och varför är det ingen som tror att vi skulle kunna göra några nya upptäckter på metafysikens område? Vi har konst, religion och vetenskap, och vi tar för givet att det kommer att stanna där: vi förväntas nöja oss med de alternativ som fanns när vi föddes. Vilka andra sådana metafysiska rum människan skulle kunna utveckla har vi inte ens börjat föreställa oss.