Den 16 oktober för två hundra år sedan inleddes det största militära slaget i Europas historia. Det skulle pågå i drygt tre dygn. Mer än 600 000 man deltog. Närmare 100 000 liv gick till spillo. Händelsen har gått till historien som Völkerschlacht. Folkslaget blev en veritabel folkslakt. Också svenskar stred.
Platsen var Leipzig, strax norr om gamla staden; inte många kilometer därifrån ligger två andra slagfält, i Breitenfeld och Lützen. Exakt ett hundra år senare skulle där drabbningen 1813 ägde rum resas ett 91 meter högt monument, ett av de mäktigaste i Europa. Vackert anses det ej.
Mindre än ett år därefter var första världskriget ett faktum.
Kanske borde man kalla Napoleonkrigen för ett allra första världskrig – det utkämpades under en följd av år med deltagande av alla europeiska stormakter och även några av de mindre, däribland Sverige.
Det var en av årets sista dagar 1812. I byn Pozerünal utanför Tauroggen (dagens Tauragé i Litauen) hade preussiska och ryska befälhavare ingått en överenskommelse som skulle smidas till en militär allians. Napoleons fälttåg mot Moskva hade slutat i katastrof. Den franska hären retirerade utan att ha lidit ett avgörande nederlag. Den fick aldrig riktig kontakt med sin fiende. Den förfrös, hungrade, föll offer för tyfus.
Tauroggen betydde att pakten mellan Preussen och Frankrike höll på att upplösas. Det betydde också fortsatt krig. Napoleon ville ha batalj. Det ville han nästan alltid. Efter nederlaget i Ryssland hade han på kort tid organiserat en ny armé. Den byggde som tidigare på obligatoriska utskrivningar (värnplikt) och strategin gick ut på massverkan, att koncentrera styrkorna till en punkt snarare än längs en front. Allt på ett kort! Stort manfall fick man att ta. Europas folkrikaste stat ansåg sig ha råd med det.
Under vår och sommar 1813 väntade alla på en urladdning. Trupper hade samlats på sachsiskt territorium. Smärre förpostfäktningar utkämpades, bland annat en skärmytsling i maj vid Grossgörschen, helt nära Lützen, där fransmännen slog ryssar och preussare. I augusti och september vände deras segerlycka.
Sachsen var ett av fyrtiotalet tyska furstendömen som fransmännens kejsare tvingat in i Rhenförbundet, som vasallstater närmast. Fyra kurfurstar hade han gett kungakronan, däribland sachsaren Fredrik August. Stora delar av det tyska området låg sedan länge under fransk ockupation. Berlinarna hade först hälsat Napoleon, borgarkejsaren, som en befriare och i Preussen fanns det reformsinnade som hade sett vänskapen med Frankrike som vägen mot politiska och sociala framsteg.
Till slut uppfattade sig tyskarna som fångar i eget hus.
I den nya situationen kom Napoleon att ställas inför flera av de makter som han tidigare hade kunnat räkna med som allierade i olika konstellationer: Ryssland, Preussen, till slut även Österrike (Napoleon var dock gift med en österrikisk ärkehertiginna!) som slöt sig till dessa vid midsommartid 1813. Bayern, den kanske viktigaste lydstaten i Rhenförbundet, hade så sent som 8 oktober slutit förbund med Österrike och vänt sig mot fransmännen.
Engelsmännen var alltid Frankrikes motståndare. På våren hade också en tidigare fransk marskalk, Sveriges kronprins Karl Johan, sällat sig till det fientliga lägret genom övergången till Pommern, svensk mark.
Motståndet skulle visa sig övermäktigt. Den franska armén måste slå åt olika håll. Den var i praktiken inringad, reträttvägarna usla, man var nödd att vinna.
När striderna började stod mot fransmännens och deras tyska hjälptruppers 190 000 man en koalition av tre arméer: den böhmiska under den österrikiske generalen Schwarzenberg med närmare 250 000 man; en schlesisk armé under den preussiske generalen Blücher med ryssar (kosacker!) och preussare på drygt 100 000 tillkom, liksom den så kallade Nordarmén under Karl Johan, 125 000 man stark, bestående av ryssar, preussare och svenskar, i aktion först sedan striderna pågått ett par dagar.
De franska förlusterna under striderna var oerhörda: 38 000 döda, 15 000 krigsfångar, många lämnades kvar sårade. Ett effektivt vapen som prövades för första gången var de engelska raketerna, tillverkade av William Congrave: de kunde avfyras på långt håll och praktiskt taget utan manspillan bland skyttarna. Ett mindre antal svenskar stöp: 46 stycken. Och en enda engelsman.
Till segern i Leipzig hade Storbritannien bidragit främst genom krigsföretagets finansiering – under det att Wellington i Spanien hade inlett en invasion av Frankrike från söder.
Av segrarna drog ryssar och preussare vidare västerut och intog Paris, medan österrikarna endast motvilligt deltog i invasionen av Frankrike, oroade över Preussens makttillväxt. Sachsen kom för en tid att stå under rysk militärförvaltning. Återstående hundratusen fransmän var oförmögna att ge sig in i efterstrider; Napoleons ambition blev att sätta upp ytterligare en armé, nödvändigtvis av sämre kvalitet.
Förödelsen som de stridande lämnade efter sig i Leipzig var i det närmaste total. Bränder, epidemier, sjuka och omkomna civila, slut på matförråden, svältdöd.
Tyskarna hade inhöstat en viktig seger i sitt befrielsekrig och påbörjat sin nationsbildning som skulle fortgå seklet igenom.
De svenska trupperna drog strax norröver, klådde upp danskarna som varit fransmännens förtrogna samt ingick Kieltraktaten i januari 1814 vilken gav Sverige fria händer med Norge (och Danmark Pommern).
Grunden för svensk freds- och neutralitetspolitik under närmare två hundra år var lagd.
Sveriges deltagande i detta fälttåg hade gjorts upp ett år tidigare, i augusti 1812, då Alexander I av Ryssland och den färske svenske tronföljaren Karl Johan möttes i Åbo, just som franska trupper närmade sig Smolensk.
De båda furstarna enades om att Sverige förlust av Finland var ett evigt faktum. Restriket fick kompensera sig genom en union med Norge. Också britterna var med på detta.
Men Sverige borde först göra sitt för att få bort Europas tyrann.
Leipzig 1813 befäste Rysslands roll som en spelare i europeisk politik. Det var rysk militär som slutligt slog ned de folkliga resningarna 1848–49 som hade inletts i den franska huvudstaden. Men det rysk-tyska samförståndet var ett minne blott, då nästa kraftmätning med alla stormakter indragna utspelade sig.
Denna lyckades Sverige undgå. Om ett knappt år är det dags att minnas på nytt.
Referens: Andreas Platthaus bok 1813. Die Völkerschlacht und das Ende der alten Welt (Rowohlt 2013)