– Vad är det för fel på det här samhället? frågar sig regissören Ulf Friberg.
Scenen har fyllts med sand och i mitten tronar gamla Europa-lastpallar i oorganiserade högar. Runtomkring sträcker sig höga stålstaket. Scenen på Gottsunda Dans och Teater är inspirerad av ombyggnationen av Gottsunda centrum som pågår just nu. Men den har också en annan betydelse.
– Staketen som ramar in scenen symboliserar Fort Europa och ställer frågan ”Vad har vi egentligen för rätt till staketen vi satt upp?” säger regissören Ulf Friberg.
Han sågs senast som miljardärfifflaren Wennerström i Hollywoodproduktionen The girl with the dragon tattoo. I dag har han regissörskepsen på sig och i morgon, onsdag 15 februari, har föreställningen Stora Landsvägen goes Gottsunda premiär. Den har som titeln antyder sin utgångspunkt i Strindbergs pjäs men låter handlingen utspela sig i vår tids Gottsunda. I föreställningen spelar hela den fasta ensemblen och även ett par barn och ungdomar från området. Ulf Friberg beskriver handlingen som fragmentarisk och drömlik, lite som Alice i underlandet där det bara händer saker.
För att få fram det bästa av manuset har skådespelarna fått leka och improvisera. Man har jobbat mycket med texten vilket ibland har varit svårt eftersom ensemblen i första hand är dansare och inte skådespelare. Men målet har varit gemensamt.
Manusförfattaren och dramatikern Annika Boholm ser äntligen ljuset i tunneln efter en lång väg av föreberedelser.
– Ännu är det så extraordinärt snurrigt. Att få se det som bara har varit i mitt huvud som mitt eget universum gestaltat så här på en scen. Jag är så glad att få vara med och se vad det är som händer.
Grundtemat är migrationer. 1912 när Strindberg dog, var samma år som Titanic sjönk. Då var människor på väg bort från Europa för att levnadsförhållandena var för dåliga. I dag söker sig folk hit från andra delar av världen. Annika Boholm har utgått från Strindbergs allra sista pjäs, Stora landsvägen och har sedan fört samtal och gjort intervjuer med en mängd personer i Gottsunda om hur de ser på migration och att höra hemma. En del av materialet fick hon när hon genomförde ett projekt i Gottsundaskolan där en sjätteklass fick läsa dramatik. Nor Wahab var en av eleverna och spelar nu med i föreställningen.
– Det är jätteroligt att stå på scenen. Att få vara med här har verkligen varit en stor chans för mig, säger Nor Wahab.
Tillbaka till scenen. Vi befinner oss utanför Migrationsverket där det pågår en talangtävling. Vinner gör den som har bästa förslaget för hur man tar emot nyanlända flyktingar. En buktalare och hans docka slår sig ner på en lastpall. Buktalaren försöker ta kommandot och ge seriösa förslag men hans docka brister hela tiden ut i opassande skämt om invandrare och personer från andra kulturer.
Skrattet fastnar i halsen.
– Samhället i dag är kärvt. Individen har ingen rätt till existens i sig själv. Människan existerar för arbetet, inte tvärtom som det borde vara. Min absoluta tanke med den här pjäsen är att ingen människa är illegal, säger Ulf Friberg.
Migrationsfrågor återkommer även i föreställningen Min mamma är en import som har premiär i höst. Där berättar barn till immigranter i Sverige sina föräldrars historier.