Årets Strindbergpristagare, Björn Meidal, är bokens författare. Men i ett första steg var uppdraget dans-och teaterfotografen Bengt Wanselius. Som ansedd bildredaktör fick han för tre år sedan förfrågan från förlaget Max Ström om att göra en bilderbok om August Strindberg. Han hade tidigare gjort en om Ingmar Bergman för samma förlag.
En skribent behövdes också för de bildtexter boken var tänkt att innehålla. Bengt Wanselius föreslog en litteraturprofessor vid Uppsala universitet, Björn Meidal, en av världens mest välrenommerade Strindbergforskare.
Men någon bilderbok med bildtexter blev det inte.
–När vi hade arbetat i två år märkte jag att det blev mer och mer text och att en hel del bilder fick stryka på foten, säger Bengt Wanselius.
Det bidde ingen tumvante, utan ett praktverk med 50/50 text och bild. Trots det den mest bildrika Strindbergbiografin hittills.
Den har titeln Strindbergs världar. Och det finns väl knappt ett kyffe, en Parisergata, en Uppsalamiljö, en praktvåning eller en skärgårdsö, där Strindberg har vistats, som inte visas mellan de här linneklädda pärmarna, där Augusts konterfej med intensiva ögon och lätt åtskilda läppar möter läsaren på en framsida med titeltexten diskret präglad ovanför Strindbergs kalufs..
Men det är klart, med ”Ågust” på framsidan behövs ingen titel alls. Han var kändis när han levde och är det i minst lika hög grad i dag.
Ingen ser ut som han. Trots att han själv nog ville efterlikna de författare som var stora när han själv debuterade: Henrik Ibsen och Björnstjerne Björnson.
Håret – han hade tjockt vackert hår – bakåtstruket, så att den höga diktarpannan inte skymdes. Ett kokett skägg mellan underläppen och hakan. Och en välansad mustasch. Bara vid något enstaka tillfälle en liten lugg nedkammad högt uppe i pannan.
Läsaren får möta honom som välklädd 14-åring, som svårt sjuk 63-åring och alla hans skepnader däremellan. För han gjorde så, bytte skepnad, när det gällde klädsel, pose och miljö. Gestaltade det han för tillfället ville vara. Kvinnohatare, stridberedd anarkis, drömmande diktare, jordnära familjeman...
–Han sprang till fotografen stup i kvarten och fotograferade också sig själv och familjerna, berättar Bengt Wanselius, som besökt bibliotek och arkiv både i Sverige och ute i Europa för att hitta så många Strindbergbilder som möjligt.
Men hur kom det sig att de tänkta bildtexterna växte ut till en rik biografisk text så att fotobokprojektet blev ett biografiskt praktverk?
–Jag började i den ändan, med bildtexter, men upptäckte att det var en omöjligt uppgift. Strindberg är alldeles för rörlig såväl geografiskt som tankemässigt. Och hans ”världar” är förstås inte bara geografiska, utan också inre världar ¬ barndom, religion, allt, säger Björn Meidal.
Tidigare har han publicerat en rad böcker och uppsatser om Strindberg, skrivit sin avhandling om honom, skrivit både strikt vetenskapligt och populärt. Han är nöjd med den nya boken, men tycker inte riktigt om ordet ”praktverk”, som kan föra tankarna till dekorativa coffe table books.
Detta, påpekar han, är alltså en Strindbergbiografi: en bok om författaren, hans liv med relationer och miljöer, och hans verk.
Vad nytt kan boken berätta om den redan så omskrivna, utforskade, avhandlade, lästa, omstridda och omhuldade August Strindberg? Får man veta vem han egentligen var, bortom den av honom själv så omsorgsfullt iscensatta mans-och författarrollen?
Björn Meidal säger att han tycker att det för ofta är just Strindbergs person som hamnar i blickpunkten. Ju längre bort från Sverige man kommer, desto mer står hans verk för sig själva. Men visst fick forskaren också författarens person i fokus:
–Jag har arbetat med honom i många år och publicerat så mycket, ändå slogs jag mer än tidigare av hans enorma rörlighet på alla plan, säger Björn Meidal.
En man som ständigt flyttade. Som skrev fröken Julie på en vecka och Spöksonaten på två. Som gifte sig och skilde sig flera gånger om. Som ägnade sig åt exorcism och självterapi, ibland med så drastiska åtgärder som att skriva nyckeldramer eller att på foton klippa huvudet av honom misshagliga personer, som till exempel exhustrun Harriet Bosse, för att driva dem ur sina tankar.
Inte för att han lyckades. Han var en mästare på att älta, håller Björn Meidal med om.
–Men oavsett hur dåligt han mådde, kände han en sanslös glädje över att formulera det i ord...