Hela scenen är inslagen i brunt omslagspapper, ett brustet timglas ligger i ett hörn, det hörs vågskvalp och måsskrin. Fantasin har fått skena fritt, både när det gäller manus och dekor. På fredag är det premiär och nog ligger det en viss förväntan i luften.
- Det känns jättekul. Men också som att gå emot sin egen död, eller födelse beroende på hur mottagandet blir, säger Staffan Westerberg som spelar Den Okände.
Till Damaskus är ett av Strindbergs mest experimentella verk, ett slags vandringsdrama i tre delar som växlar mellan realistiska scener och övernaturliga inslag. Men i Uppsala Stadsteaters uppsättning har klassikern fått en liten tvist. Den nu 78-årige Staffan Westerberg har nämligen gått in som medförfattare. Han har eliminerat många av rollerna och till pjäsens namn har han lagt till en liten men viktig rad; Till Damaskus - med rätt att flippa ut.
- Flera gånger när jag läste texten fanns det ställen där jag tänkte att "det där måste Staffan ha skrivit". Och så var det Strindberg, berättar Benjamin Quigley som har skrivit musiken till föreställningen samt spelar rollen som Ensamheten.
Att förstå vad föreställningen egentligen handlar om är inte helt lätt. Enligt skådespelarna har man jobbat utifrån känslor och intuition, snarare än en strikt handling. Men de kommer överens om att det cirkulerar mycket kring döden.
- Döden har alltid varit något jag tyckt om att arbeta med. Varför? Därför att jag älskar livet. På scen kan man spela att man är död och sedan gå hem eller gå på krogen efteråt, säger Staffan Westerberg.
Mitt i all fantasi handlar pjäsen också om mötet mellan hemtjänsten och en äldre man, ett av Staffan Westerbergs bidrag förstås. Att just hemtjänsten fick komma in beror enligt Staffan på att han själv är i "hemtjänstålder" och har haft hjälp då och då. Det är inte något samhällsdebattinlägg, som man lätt skulle kunna tro då hemtjänstpersonal fått allt mindre tid hemma hos de äldre. Snarare är det en hyllning till hemtjänsten och visar de positiva aspekterna av den.
Skådespelarna enas om att Till Damaskus är en föreställning med mycket hjärta. Men hur mycket hjärta hade egentligen Strindberg?
- Jag har inte tänkt på det så förut men det är nog så att Strindberg står för hjärnan och Staffan för hjärtat, säger Maria Sundbom som spelar Damen
Staffan Westerberg ser inte ut att hålla med fullt ut.
- Jag är ju inte någon intellektuell. Men lite hjärna tycker jag nog att jag har.