För några år sedan var sporten ”bullshit-bingo” rätt poppis. Man skrev ner några av de ord som alltid användes på styrelsemöten, som ”synergi” eller ”processorienterad”, och prickade av dem tills man fick tre i rad.
När jag nu bläddrar i några utskick från Uppsala kommuns produktionsförvaltning Vård och bildning blir det nästan ett kärt återseende. Vård och bildning heter så därför att det är den del av Uppsala kommun som skall hålla i skolor, förskolor, äldreomsorg – sådant man förr kallade kärnverksamheter. Det är här det demokratiska samhället växer och visar sitt tydligaste ansikte. Så hur presenterar denna centrala del av kommunens verksamhet sin ”vision”?
Här kommer den: ”Vård och bildning – Bäst alla dagar, hela livet”.
Man håller sig också med en strategi. Den låter så här: ”Kunden i centrum”.
Man har dessutom försett sina anställda med en ”etisk kod”: där står bland annat, lite hotfullt, att de anställda förväntas vara ”lojala med V&B:s affärsidé”. Exakt vad denna affärsidé innebär är ganska svårt att klura ut – kanske ryms den under ”Mål 2015: Vård och bildning är marknadsledande och står för hållbar utveckling.”
Bingo!
Det här är ett uppifrånspråk. Det hör till undantagen att t ex en lärare kallar en elev för en ”kund”. Men medlemmarna av lärarkåren och vårdpersonalen förväntas nu lägga pannorna i djupa veck över hur man ska ”skapa innovativa och hållbara tjänster som överträffar kundens förväntningar”. Någonstans bakom dessa ord ryms stora klasser, elever i behov av extra hjälp eller alltför många äldre per arbetspass.
Det som gör läsningen av Vård och bildnings styrdokument så sorglig är avståndet mellan maktens bubbelord och verkligheten. Att inte erbjuda elever med speciella behov de resurser de behöver är ett brott mot den nya skollagen. Ändå råder det brist på speciallärare i många skolor. Det är också ett brott mot lagen att inte erbjuda ett ordentligt skolbibliotek.
Vad som möjligen skulle kunna leda till att Uppsalas skolor bleve bättre vore om man inte längre lekte affär och slutade kräva att de betalar ”marknadsmässiga” hyror – just hyran för den egna lokalen är en av de största utgiftsposterna. Som UNT konstaterade i augusti: ”renoverade och nybyggda skolor tvingas skära på personalen för att kunna betala hyran.” I UNT har vi också kunnat läsa att Uppsalas skolor ligger en bra bit under riksgenomsnittet vad gäller lärartäthet. Det skulle kunna bli fler tjänster om man slutade låtsas att skolor mår bra av att vara en vinstverksamhet och slopade det där avkastningskravet på en procent. Då skulle vi kunna börja tala om att ”garantera och utveckla kvalitet på vårt utbud av tjänster.” Bästa sättet att ”utveckla kvaliteten” vore nog att fråga de egna lärarna vad de har för önskemål och behov – i stället för att släppa oklara direktiv från hög höjd.
På Vård och bildnings hemsida hänvisar man inte till forskning, modern pedagogik eller några utredningar. Den sorts rövarspråk saxat ur managementböcker med några år på nacken som vi möter där låter som ett sätt att hålla verkligheten på behörigt avstånd. Men ”bildning” är nu något man inte kan låtsas genom att använda ord som inget betyder.