Som många andra tonårskillar levde Patric Dimander och Anders Wågberg för musik. De växte upp i Skyttorp på 1980-talet och började spela i ett band tillsammans med en tredje kille, en trummis.
- Men han var mest ute och raggade tjejer och dök inte upp så ofta på repen. Så då skaffade vi oss en trummaskin i stället. Den var mer pålitlig, även om det kanske inte lät lika bra, berättar Patric Dimander.
Anders Wågberg bytte ut sin bas mot en synt och plötsligt var de en tvättäkta syntduo, PA Tronic. När de inte gick i skolan spelade de musik, eller jobbade, för att ha råd att köpa ännu fler syntar.
Men snart kom annat emellan. Båda killarna skaffade familj och barn och musiken fick inte plats på samma sätt som förut. De fortsatte hålla kontakten även om det kunde gå något år mellan gångerna de sågs.
Så en dag hörde en kille av sig som gärna ville höra bandets gamla musik . Patric Dimander skickade några av låtarna, inspelade på kassettband 1984. "Det här är superbra, det måste ni släppa", blev reaktionen.
Och så blev det. PA Tronic lånade en studio av traktens dansband och nu, 28 år senare, har de spelat in sina låtar.
- Vi hade ju inget ordentligt inspelat att lyssna på från den tiden. Den första tanken var väl att vi ville göra klart det vi en gång påbörjat, säger Anders Wågberg.
För att få till det rätta ljudet köpte de in samma gamla syntar som de använt när det begav sig; Monopoly, Juno 61, Pro One. Självklart spelades allt in på rullband. Och trots att de skrev låtarna som tonåringar känner de sig nöjda med materialet än i dag.
- Vi tycker nästan att det är ännu bättre nu, haha. Det är så kul vi för vi kom ihåg allting fastän det var så länge sen. Fast texterna är väl lite löjliga ibland, men det är inget vi skäms för, säger Patric Dimander.
Ett tyskt bolag nappade direkt och har släppt låtarna på vinyl. Musiken finns även digitalt på Itunes och Spotify. Ryktet om den återuppståndna duon spred sig på nätet och killarna har blivit omskrivna på flera av de största sajterna för syntmusik.
I november hade PA Tronic sin första, och hittills enda, spelning sedan tonårstiden.
- Vi spelade på Orange och det var fullt med folk. Det var till och med de som sjöng med i texterna, hur kul som helst, säger Patric Dimander.
- Vi spelar gärna igen! fyller Anders Wågberg i.