Vid det här laget har nog halva Sverige sett The Wire, tidigt utsedd till världens bästa tv-serie. Dess rykte har fortsatt att växa långt efter det att serien visats klart i SVT. I varje säsong strävade man efter att sätta ett problem under debatt, och i den sista säsongen var det mediernas roll.
Men den otäckaste var utan tvekan den fjärde – med skolan i centrum. Serien skildrade hur kommunen (i det här fallet Baltimore) och staten (i det här fallet USA) genom olika besparingar och allmänt ekonomistiskt tänkande konsekvent svek de elever som behövde mest stöd från ”vuxenvärlden” (finns den fortfarande?) och för vilka utbildningen var den enda vägen ur fattigdom. Det var drabbande, det var otäckt och mycket, mycket bra.
Hela systemet avtäcktes – hur behoven av att visa ”god betygsstatistik” för att få statliga bidrag till skolorna ledde till betygsinflation och mer eller mindre outtalade krav från skolledningen att ”fixa till” elevernas resultat. Cooking the stats, som det heter i Wire-världen. Vi fick se hur just de lärare som började nå fram till sina elever, i det här fallet nye matteläraren, Pryzbylewski, tvingades lägga all meningsfull undervisning åt sidan för att i stället nå upp till ”konkurrensmålen”. Samtidigt försvann all specialundervisning av besparingsskäl. Som samhällskritik var det inte bara avslöjande. Det var förödande och oavbrutet fängslande.
***
Hur många kände igen sig? Varje problem som hotar att köra svenska skolor i botten fanns på plats, tålmodigt skildrade i tv-serien. Hur bildning inte räknas i sig – bara ”konkurrenskraftiga betygsresultat” och ”jämförbar statistik”. Når man inte upp till målen blir det inga pengar. Lyssna på lärarnas erfarenheter? Nej, varför det när vi har statistik? Höja lärarlöner? Nej, det finns det inga pengar till. Speciallärare? Konkurrera ni om skolpengen om ni vill ha råd.
Förfallssymtomen i Baltimores skolvärld, så som det skildras i Wire, presenteras hos oss tvärtom som nya förslag på hur den svenska skolan ska göras ”internationellt konkurrenskraftig”. I dagens Uppsala har vi en skola där många lärare under ett långt yrkesliv knappast når upp till 30 000 kronor i slutlön, stora studieskulder till trots, där lärare med femton–tjugo års tjänstgöring kan bli övertaliga i morgon, där speciallärarna lyser med sin frånvaro – och där beslutsfattarna ändå anser att de allt färre lärarna skall få allt fler, allt mer omfattande byråkratuppgifter utan att någon talar om hur man ska hinna med det utan att undervisningstiden äts upp. Det mesta känns igen.
***
Jag tror att våra skolpolitiker nog borde se mer på tv. Då kanske man skulle känna ett visst tryck att förklara varför det som lett till avgrunden i det amerikanska skolsystemet skall vara just det som skall göra den svenska skolan bättre: mindre resurser, lägre löner, mer konkurrens. Och Cecilia Forss kan få låna min Wire-box när hon vill.