Pop. Att gilla popmusik är en tålamodskrävande hobby. Man måste först svälja att mycket är så förutsägbart. Man måste se förbi en herrans massa följa john-artister, och lyssna på massor av banala texter som sjungs som det var själva Sanningen som nedtecknats. Så måste man gilla läget inför att artister plastifieras och förpackas enligt senaste marknadsanalysen, så att all eventuell originalitet försvinner.
Men som varje fantast också vet, så dyker det då och då upp en artist som lyckas undvika popmusikens alla fällor. Och då är ju himlen plötsligt nära. Frida Hyvönens tredje album To the soul! är ett sådant exempel, det är popmusik som är redo förpackas i en gyllene låda och kvalitetsstämplas.
Egentligen har man lätt kunnat förstå vart det barkat redan från början. År 2005 släppte Frida Hyvönen, från Robertsfors i Västerbotten, sitt debutalbum Until death comes. Trots att hon fortfarande vacklade en aning i uttrycket med sitt hårdhänta pianohamrande och sin brutna engelska var hon egensinnig från första ton. Till albumet Silence is wild hittade hon ett annat sound, som visade att hon inte var en artist som tänkte upprepa sig, och mellan varven har hon närmat sig konstpoppen ytterligare med musik till en dansföreställning och en bok/skiva tilllsammans med fotografen Elin Berge. Våren 2012 har det varit tyst om henne ett tag, en tystnad som bröts för någon vecka sedan med 1980-talsfulsnygga singeln Terribly dark.
To the soul! är ett maffigt album, ett sådant som ofta släpps som andraalbum när en artist som slagit igenom får resurser och självförtroende. Hyvönen plockar sina influenser fritt ur populärmusikhistorien. Det ligger lätt till hands att börja prata om Kate Bush, men likheterna rör egentligen mest ambitionerna. Vad gäller rösten, till exempel, så börjar jag plötsligt undra om det lätt ansträngda uttrycket, där Hyvönen liksom sjunger större än hon förmår, egentligen är för att hon försöker sjunga som ... Ulla Billquist? Hursomhelst blir resultatet fullständigt eget.
1940-talet är för övrigt också nära i Postcard, som med sin bisarra söderhavsvibb får mig att tänka på hur The Andrews Sisters sjöng Rum and Coca cola. Det är exotiserande snarare än genuint - men så är det ju inte heller världsmusik det handlar om. I samma Postcard tittar hon i låtens början på en solförmörkelse med en man från New Hampshire (vars fru liknar Diane Keaton), kommer på att hon saknar sin älskade och avslutar med ett plötsligt ”and if you don’t love me forever I don’t know what I’ll do”, param-pam-pam!
Det sköna sättet att textmässigt välja ”fel” fokus är tacksamt. I California, tydligt inspirerad av 1960-talets flicksoul, speglar det dessutom hur poptexter skrivits förr på ett roligt sätt. Flicksoulen handlade ofta om kärlek ur ett tidstypiskt och vardagligt perspektiv, och California handlar om att titta på en gammal kärlek/väns bilder på Facebook, sitta hemma och plågas/minnas medan föremålet för ens ömma låga förlustar sig på en fjärran strand. Det hade kunnat bli så tramsigt, som ett desperat försök att vara ”modern”. Men kan någon så kan Frida Hyvönen, uppenbarligen.
Hon kostar också på sig ett par blickar bakåt mot sitt eget debutalbum. Det där pianohamrandet som man trodde för alltid skulle vara hennes grej dyker upp i Picking apples?, till exempel. Men några upprepningar är det som sagt inte tal om. To the soul! är i stället popmusik som är fullständigt vild. Den saknar inte humor, men gömmer sig inte bakom den. Frida Hyvönen har hittat den perfekta avvägningen mellan att följa sina infall och tygla dem.