Splittrat när Manson går tillbaka till källorna

På förra albumet The high end of low var det tydligt att Marilyn Mansons musik hade stelnat i en fast form som var förödande för resultatet. Och även om grundformen av industrimetal med en gnutta glam och olika extremmetalinslag varit ungefär likadan sedan starten så går en fast form emot bandet och frontmannens hela idé. Att det skulle komma en reaktion var därför både väntat och nödvändigt. Man hade bara önskat att den blivit lite mer effektfull.

Enligt Manson själv har han gått tillbaka till ursprungskällorna. Det betyder influenser av The Birthday Party, Killing Joke, Joy Division och Bauhaus. Tanken var att landa någonstans innan han gjorde sin första skiva och blev den artist och medieperson, med medföljande förväntningar, som han skulle komma att bli. Det finns nog mängder av artister som önskat att de kunde radera alla erfarenheter och starta om på nytt, hitta tillbaka till den där punkten när allt var nytt, spännande och musiken oftare landade helt fel och oftare helt rätt. Problemet är bara att det naturligtvis är omöjligt.

I Marilyn Mansons fall är metoden halvt om halvt välgörande. Born villain låter inte lika stelt som sist, men samtidigt långt ifrån lika vitalt som de tidiga albumen och landar i ett splittrat mellanting. På några spår virvlar Manson upp små starka infernon av industriskrammel och effektiva riff, på andra rullar allt på enligt standardformuläret och blir så trubbigt att det är tveksamt om ens de mest fanatiskt kristna orkar lägga energi på att bli arga längre.

Ett problem som Manson inte kan komma bort ifrån genom att lyssna på gammal musik är att de flesta av hans teman är gjorda vid det här laget, och dragna så långt det bara går utan att bli helt bannlyst. Flirtar med nazism, sadosex, satanism, våld, blod, droger. Då är det lätt att man skriver ännu en sång som liknar tidigare och till exempel heter Hey, cruel world i vilken han lika gärna bara kunde ha bytt ut orden i någon gammal text och återanvänt den. Det bästa hade antagligen varit att struntat helt i det förflutna och liksom då försökt hitta en ny väg.

Kortfilmen Born Villain som släpptes för att promota albumet är talande. Manson klipper håret av två kvinnor, kör en nål genom kinden på en annan och en fadersgestalt skjuts i huvudet. Filmen är snyggt gjord, men alla teman uttjatade och den smutsigt skruvade white trash-estetiken är ohjälpligt förlorad. Hur mycket Manson än flyttar tillbaka till lägenheten han skapade Antichrist superstar i och lyssnar på utnötta vinylskivor blir han aldrig den artisten igen.