Hans böcker kastades i bokbålet på Bebelplatz i Berlin 1933. Innan de förbjöds, hade de redan på utgivningsdagen sålt i 20 000 exemplar. När memoarvolymen Världen av i går publicerades på tyska första gången 1944, var det i Stockholm av en förläggare i exil. Stefan Zweig hör till de människoöden som är representativa för många konstnärligt verksamma och intellektuella under 1900-talet. Hans livslott bestämdes i de flesta avseenden av detta det mänskliga vanvettets och våldsideologiernas århundrade.
Zweig växte upp i det habsburgska kejsardömets Wien och drogs med i framstegstron och optimismen inför framtiden som fångade många sinnen vid förra sekelskiftet. Trots att han fick uppleva både första och andra världskriget, höll han fast vid sin tro på ett enat Europa och sin kosmopolitiska övertygelse. Inte heller brännmärkningen så småningom av bakgrunden i en förmögen judisk industrifamilj fick honom att överge denna grundhållning.
Stefan Zweig började som lyriker men skrev tidigt också dramatik. Därefter var han verksam i de flesta genrer som kulturjournalist och essäist och med romaner och noveller. Bäst har hans författarbiografier stått sig men också porträtten av Marie Antoinette och Maria Stuart. Han var personlig vän med många av det tidiga 1900-talets stora diktare och kulturpersonligheter, Emile Verhaeren, Romain Rolland, Rainer Maria Rilke, James Joyce och Sigmund Freud för att nämna några. Och det på en jämbördig nivå. Vilket framgår av den reviderade översättningen av Världen av i går, som det pigga förlaget Ersatz ger ut i dag. Denna självbiografi skrevs i exil i Brasilien 1942 och kom att bli författarens sista bok. Uppgivenheten inför händelserna i det forna hemlandet drev honom att ta sitt liv.
Ändå bär hans berättelse få spår av ett sådant bokslut. Snarare är det påfallande hur väl den passar in i dagens nyhetsflöde och debatt om Europas framtid. Inte minst har den passlösa värld som fanns före första världskriget flera beröringspunkter med senare års Schengenavtal. Men kanske allra mest den fredstanke som fann många förespråkare åren efter 1918 och som återkom och blev en av grundstenarna i vad som i dag är EU. Det är också en märklig upplevelse att hos en författare som sammanfattar moraldiskussionen på 1920-talet känna igen de flesta argument som kommit i ropet knappt 100 år senare. Inte för att Zweig ansluter sig till dåtidens avståndstagande från all sk normupplösning, frigjordhet och lössläppthet. Utan för att tonfallen, trots att p-pillren på långt när ännu inte var uppfunna, är så snarlika.
I första hand läser man dock den här minnesvolymen som en detaljrik och spännande historiebok om en tid och dess viktigaste händelser som i hög grad påverkat och finns kvar i skilda former även i dagens verklighet. Samtidigt är det i inte liten utsträckning frågan om ett ödesdrama. Stefan Zweig återger ett förlopp där en av de flesta omfattad ljus och förhoppningsfull världsbild sakta tonas bort. För att till slut släckas helt av Adolf Hitler. Givetvis intar författarens egen roll som judisk intellektuell en framskjuten plats. Den skuggan finns där inte från början, men blir till sist helt avgörande för bokens upplösning och även författarens slut, får man förmoda.
Men dessförinnan är det inte minst den andliga atmosfär som förmedlas som svarar för det mest kvardröjande intrycket. Att den skiftar under handlingens gång är naturlig process i en översikt, som inleds i ett tusen år gammalt imperium. Men det är även en i högsta grad samtida diktarröst som för ordet. Utan någon fast punkt eller hemhörighet någonstans. Stefan Zweig var noga med att hävda sitt personliga oberoende livet igenom. Tryggheten och hemkänslan låg för honom i dikten och språket. Det var i de kreativa stunderna som livet för honom nådde sin högsta mening. Hur dessa ögonblick kunde te sig för andra skapande andar, studerade han i sin med åren alltmer omfattande samling av kollegers manuskript.
Uppväxtstaden Wien har fått en framträdande plats. Det var här den litterära banan började i nära vänskap med sionismens skapare Theodor Herzl, vid denna tid kulturredaktör på Neue Freie Presse. Under en universitetstermin i Berlin träffar han en annan andlig impulsgivare, Rudolf Steiner, upphovsman till antroposofin. Den viktigaste europeiska anhalten blir vid denna tid dock Paris, enlig författaren den individuella frihetens stamort på jorden. I skildringen av sorglösheten och livslusten och kanske allra mest stadens av alla som varit där omvittnade, magiska laddning når Zweigs prosa sina högsta höjder. Även i minnesbokens många porträtt är det ögonvittnets närhet, skarpa blick och iakttagelseförmåga som gäller. Den som undrar över vart tidsavståndet tagit vägen får leta förgäves. Det är en kulturgärning av ansenligt format, att den här boken åter gjorts tillgänglig.