Rock. Graden av min besvikelse när första singeln och titelspåret Beväpna dig med vingar nådde etern var kanske inte monumental. Men rejäl kan man ändå lugnt konstatera.
”Skärpning Thåström! Du har gjort det här ett tag, om du inte kan leverera något nytt, behöver du väl i alla fall inte göra parodi på dig själv”.
Det var innan hela plattan dök upp och innan jag hörde Låt dom regna, skivans andra spår. En helt fantastisk, suggestiv, monoton, kokande, bombastisk, industriell liten betraktelse som nog måste vara något av det starkaste den här mannen klämt ur sig. Och då lossnar det.
Thåström inleder ett nytt kapitel. De tillbakablickande texterna har varit en sann styrka på de senare plattorna men det han gör nu är att öppna ett musikaliskt universum. Det är ett fantastiskt producerat och arrangerat album det här är. Och då menar jag inte tekniskt utan konstnärligt. Det är ett skönt myller av ljud, instrument, skrot och röster som backar upp hans musik och lyrik.
Han har inte bara kommit hem till mamma som han sjunger i ”Dansbandssångaren”, det vill säga till A som han tillägnat skivan (Amanda Ooms får man förmoda). Han har hittat hem på alla sätt.
Om det inte vore för det där titelspåret.