Nya album

Dying Fetus
[Kaja4]

Reign supreme
(Relapse)
METAL. John Gallagher styr sin dödsmetallskuta med sedvanligt stadig hand. Reign supreme går för fulla segel och kölhalar vilket album som helst i backkatalogen. Övertekniskt pyntade gitarrkaskader möter vågor av hardcoreriffande möter sjöodjurs-growl: det är ibland sjukt rörigt, oftast galet medryckande – och alltid underhållande.
Bästa spår: Subject to a beating

Jonas Kihlander


Silfver
[Kaja4]

Folk baroque from sweden
(Dimma)
FOLKMUSIK. Folkmusikduon Silfver, det vill säga Johan Hedin och Pelle Björnlert på nyckelharpa respektive fiol och violino d?amore, har bjudit in barockmusikerna Nora Roll och Sven Åberg till en cd där traditionella polskor och andra folklåtar blandas med eget material, i en spännande och fruktbar balansgång mellan det rustika och finlemmade, genuin folkton och förädlad klang av barock.

Inte minst ger instrumentkombinationerna med viola da gamba och luta till Hedins och Björnlert spelmansdriv en alldeles unik klangväv i dessa skickliga musikers händer. Det är som att de upptäcker flera av låtarna för första gången, med exotisk doft av 1700-tal och även gaelisk visa.
Bästa spår: Styrlander

Ulf Gustavsson


Ketil Bjørnstad
[Kaja4]

Vindings Music – Songs from the alder ticket
(ECM/Naxos)
KLASSISKT. Norrmannen Ketil Bjørnstad är en mångsidig man. Förutom att var verksam som kompositör och pianist är han författare. Han brukar dock inte blanda ihop de olika disciplinerna. Nu gör han dock det, på dubbelalbumet Vindings music. På första skivan improviserar han själv fint på piano, på den andra har han lagt musik som fungerar som ett slags soundtrack till hans romaner.

Det gör att man får ett album som drar åt Keith Jarrets håll i improvisationerna och ett album med skön musik av Debussy, Mozart, Rachmaninov, Ravel & Beethoven. Det är smakfullt framfört och det hela ger en brinnande lust att läsa böckerna.

Björn G Stenberg


Rush
[Kaja4]

Clockwork angels
(Roadrunner)
ROCK. Kanadensiska veteran-proggrockarna Rush är tillbaka med ett nytt album som låter fräscht och välbekant på samma gång. Här finns den speciella mix av attraktiva sångmelodier och ett kontrastrikt, proggigt instrumentalspel som gör att trion sticker ut, då som nu. Och jag slås än en gång av att Rush så konsekvent arbetar på kollektiv basis, det är ytterst sällan som något av instrumenten kliver fram i solistrollen.

Konceptet är så pass tidlöst - här dessutom med ett knippe ovanligt välsvarvade kompositioner – att Rush alltjämt placerar sig i proggrockens frontlinje. Inte minst har man ett rent fysiskt groove som många kolleger saknar.
Bästa spår: Clockwork angels

Ulf Gustavsson


Maroon 5
[Kaja2]

Overexposed
(Universal)
ROCK. Maroon 5 är mjukrockbandet från Los Angeles som haft hitlåtar som She will be loved och är förtjusta i falsettsång. Och just falsettsången är det enda som finns kvar när nu Maroon 5 byter spår och blir ett renodlat popgäng –påeldade av succén med discodängan Moves like Jagger. De utforskar hårddunkande dansgolvsbeats, funkig falsettpop, försiktig baktakt och andra dansanta popvarianter. Resultatet är lika habilt som deras rockalbum en gång var, och ungefär lika tråkigt.
Bästa låt: One more night

Johanna Åberg


Loa Falkman
[Kaja2]

Kom i min famn – Sjunger Evert Taube
(Sony)
VISA. Loa Falkman är en duktig sångare inom opera och en suverän skådespelare på film. Däremot har han inte rösten eller övertygelsen för att ge sig och slåss i den digra skara som spelat in Evert Taube genom åren. Hans album blir en försumbar bagatell, tyvärr. Jag hade unnat honom bättre öde.
Bästa låt: Nocturne

Björn G Stenberg


Teodasia
[Kaja2]

Upwards
(Majestic/GMR)
PROGROCK. Italienska bandet har sin ainfluenser i rock, metal och inte minst symfonisk rock. Det är skickligt spelad musik och de har en bra sångerska i Priscilla Fiazza men i övrigt lyckas de dock inte göra något originellt av sina hjältars (Yes, Genesis, Premiata Forneri Marconi), musik.
Bästa spår: Eulogy

Björn G Stenberg


The Offspring
[Kaja2]

Days go by
(Sony Music)
POPPUNK. Fyra år har gått sedan senaste studioalbumet, men inte mycket har förändrats. Det är fortfarande fotbollsklackrefränger, svängig poprock med en gnutta punkestetik och texter med humor och lite slentriansamhällskritik. Liksom kollegorna Green Day har The Offspring fastnat i ett standarduttryck som i början av 90-talet var hyfsat nyskapande men nu varken känns nytt eller upphetsande på något annat sätt.

Omöjligt att ignorera är dock bandets känsla för att skapa låtar som svänger och refränger som sätter sig, även om de är ovanligt få den här gången.
Bästa spår: Days go by

Andreas Jakobsson