JAZZPOP. Det här är ett album att bli förälskad i, förälskad av och förälskad till. Amerikanska Melody Gardot tillhör dem som vet att ska du verkligen höras ska du vara lågmäld. En viskning kan ibland höras vida mer än ett skrik. Det gäller framför allt om man begåvats med en så underskön röst som hon gjort. Nya albumet visar att hon behärskar många olika stilar dessutom, utan att resultatet blir spretigt. Här handlar det förutom den karaktäristiska mjukjazziga stil hon brukar ha om brasilianska och portugisiska influenser, något som ibland brukar innebära haveri för många artister. Så icke här. Hennes reinkarnationer av Billie Holiday ger extra krydda.
I början av sin karriär blev Melody Gardot lite väl synonym med sin svåra trafikskada. Det var förstås aldrig menat som en som ursäkt för att få uppmärksamhet, men blev lite så. Nu har hon i alla fall gång på gång bevisat att hennes artisteri räcker gott och väl för en internationell topplacering. På albumet finns inte en onödig låt och de lika sparsmakade som njutningsfulla arrangemangen håller för många omlyssningar. Här vimlar det av bitterljuva sånger att bli berörd av; glad, vemodig eller bara förundrad.