Kaipa från Uppsala måtte te sig exotiska för mången lyssnare i fjärran länder - i Japan inte minst där gruppen sedan länge har en hängiven publik.
Det handlar om ett band som numera aldrig visar sig på scen, och som har en omisskänlig identitet i sin melodiska progressiva rock med krydda av nordisk folkton. Även för svenska öron kan musiken på nya albumet Vittjar framstå som suggestiv, speciell, liksom ruvande på en hemlighet.
Som ett av de äldsta proggrocknamnen är Kaipa i dag ett inspelningsprojekt, under ledning av originalmedlemmen, keyboardisten och kompositören Hans Lundin. Med hjälp av några av de främsta musiker som går att uppbringa, inklusive Zappa-bekante trumslagaren Morgan Ågren och basisten Jonas Reingold, kombinerar han arvet från 70-talets proggrock med en stadig fot i nuet - med en tyngd och en dynamik i låtstrukturerna som spänner från polskekänsla till distad proggmetall.
Liksom tidigare går den vindlande melodiken som en röd tråd genom alltsammans, till exempel i drygt 20 minuter långa sviten Our silent ballroom band. Suveräne gitarristen Per Nilsson (tidigare med dödsmetallarna Scar Symmetry) bidrar till variationen, fintrådigt och subtilt men i stunder också med fysisk kraft.
Gästspelen av flöjtisten Fredrik Lindqvist och fiolspelaren Elin Rubinsztein betonar ytterligare dragen av folklore. Och ju mer jag lyssnar på Vittjar framträder just detta - en nordisk proggrock med rötter i trollskogen.