Har i min ägo några VHS-band med Roxette, däribland en konsert från Borgholms slottruin alldeles i början av karriären och en konsertdokumentär från Sydney, inspelad under Roxettes segerrusiga världsturné 1992. Det bestående intrycket från dessa inspelningar är - Marie Fredriksson.
Hon är rena dynamiten på scen, en svensk soulpopdrottning med fenomenal kraft i rösten, dessutom med en fysisk energi och visuell utstrålning med sin kortklippta, stilsäkra look som gör att hon ÄGER scenen i låtar som Dressed for success och Soul deep, och förpassar Per Gessle till rollen som sidekick. Vilket han ibland antogs vara av internationella media, när Roxette erövrade världen i skarven mellan 1980- och 90-tal.
Det spelade mindre roll att Gessle skrev låtarna, Roxette stod och föll med glansen kring Marie Fredriksson. Hennes röst var lika självklar i de rockigare numren som i en soulmättad, tung ballad som ”Anyone”.
Parallellt med Roxette har Marie Fredriksson haft en egen karriär, med framgångsrika svenska hits som ”Sparvöga” och ”Efter stormen”. Oftast med mjukare framtoning än Roxettes powerpop. Men så kom den svåra sjukdomen, hjärntumören då hon fick lägga karriären på is.
Och i det ljuset är hennes artistiska återkomst minst sagt häpnadsväckande, inklusive en maratonturné med Roxette som sträckt sig över 46 länder. Och nu, när turnén är avklarad, hennes första soloalbum med originallåtar på svenska sedan 1996.
Återigen dominerar balladerna, med låtskrivarhjälp av folk som Uno Svenningson, Kenneth Gärdestad och maken Mikael Bolyos som gjort mycket av musiken. Samt av Per Gessle som skrivit den dröjande, finlemmade balladen ”Känn dig som hemma”, ett av albumets starkaste spår som Marie Fredriksson tolkar med helgjuten inlevelse, absolut klockrent - en bekräftelse på att hon alltjämt är en stor sångerska.
I övrigt ger materialet ett blandat intryck, med en del popballader som stannar vid att vara hyggliga hantverk, men knappast sticker ut från mängden. Samt också en stark öppning i den tunga, rockiga förstasingeln Kom vila hos mig, med en refräng som sticker iväg på bästa Roxette-manér, med tydlig hitvarning.
Där blir det också tydligt att Christoffer Lundkvist varit med och producerat, och satt en del Roxette-stuk på ljudbilden. Med reminiscenser av retropop och Beatles-klingande gitarrer här och var. Inte alls illa, men svagheten är som sagt materialet som stundtals fastnar i den breda, anonyma radiopopschlagern. Fast även då kan man njuta av att Marie Fredrikssons vokala uttryck är intakt.