ROCK. Att Eldkvarn i fyra decennier kunnat hålla ihop som ett idogt stretande rockband på svenska som i stort sett kontinuerligt producerat skivor och turnerat, och detta helt vid sidan av rådande trender och mediala hajpningar, är inget mindre än ett mirakel.
Nya generationer av fans har kommit till, och eftersom många av dessa frågar efter ett samlingsalbum har man nu sammanställt dubbel-cd:n Stans bästa band, förklarar Plura i konvoluttexten. Detta i väntan på den stora, kompletta Eldkvarn-boxen som är utlovad till i höst.
När Eldkvarns bästa låtar ställs sida vid sida som här, alltifrån Pojkar pojkar pojkar till senare års mogna guldkorn som Blues för Bodil Malmsten, får man svaret på varför bandet överlevt.
Det handlar om styrkan i Pluras låtskrivande, förmågan att fånga jakten på den förhöjda livskänslan i några avskalade jordnära fraser. Lika självklart ter sig Eldkvarns dynamiska, gungande samspel som bidrar till att gruppens inspelningar åldrats betydligt mindre än t ex Ulf Lundells skivor.
Klokt nog hoppar man över den inledande, trevande proggflirten som Piska mig hårt. Och alltjämt framstår 80-talets andra hälft som en formtopp, med ett stort väloljat rocksound i passionerade Eldkvarn-nummer som Kungarna från Broadway (alltså inte Broadway over there, utan det lilla caféet i Norrköping).