SVENSKPOP. När jag lyssnar på Di Levas nya album, hans första svenskspråkiga på fem år, slås jag av den märkliga motsättningen hos honom – en kärleksswami med kosmos i blicken som blivit en alltmer folkkär artist som här levererar en snällt radioanpassad svenskpop.
Genom sin medverkan i tv-succén Så mycket bättre har han nått ut till de verkligt breda folklagren. Hans nya album rider på den vågen, med låtar som strömlinjeformats i en ganska typisk svensk mogenpopproduktion, förenande akustiska gitarrer, digitala klaviaturer och handfast tuffande rytmer. Förvisso med en del lekfulla detaljer, men inte mer än att alltsammans kan vara pausmusik i radions sportprogram. Ja till och med en flirt med dansbandsmusik i Lars Berghagens Sträck ut din hand, här tillagd som bonusspår.
Di Levas sångtexter rymmer som vanligt ett slags naiv förundran kring livet, kärleken och kosmos. Där är han alltjämt speciell, och som sångare har han en potential som inte riktigt kommer till sin rätt i detta sammanhang. Kanske borde han göra några riktigt vågade, oväntade coveralbum för att ta ut svängarna som sångare.