Per Gessle är en komplex artist, helt klart. Inte bara en pubertal, heliumväsande refrängsångare som han ibland framställts som, utan snudd på lika mångsidig som Paul McCartney när han kastar sig mellan sina olika musikkarriärer och stilar. Och med en närmast manisk produktivitet. Samtidigt som han har ett finger med i så mycket annat också.
Sålunda har han nu återigen återförenat Gyllene Tider, med nyinspelat album och en sommarturné för dörren. Detta alldeles i kölvattnet efter Roxettes fleråriga maratonturné runt världen som hade fått vilken annan medelålders artist som helst att ropa efter långsemester.
Till Gessles musikaliska sidor kan förstås också räknas den svenska solokarriären, med en landsplåga som Här kommer alla känslorna. Men också de engelska soloskivorna som i mina öron är hans mest intressanta sida, med drömsk psykedelia och melodipop i skön förening på ett starkt – och här hemma ganska förbisett - album som Son of a plumber. Lyssna på det!
Även Roxette har sina goda stunder, speciellt under mellanperioden efter de stora USA-hitsen när popnörden Gessle släppte till fantasin. Ofta som mest påtagligt på diverse obskyra demospår och singelbaksidor.
Men nu är det dags för Gyllene Tider – igen. Och man kan skeptiskt undra om gruppens Farfisaguppande Halmstadspop fortfarande har något att ge, så här i mogen ålder. Men bara lugn, tvärtemot vad titeln antyder så stänker det av adrenalin och yster energi om nya albumet Dags att tänka på refrängen. Som om gruppen alldeles nyss ställt ifrån sig mopederna och klivit in i garaget för att lira de där poplåtarna som bara måste liras.
Men ändå annorlunda än förr. Framför allt med ett tyngre, larmigare gitarrdrivet sound som stundtals är mer rock än pop, med hjälp av Roxette- profilerna Clarence Öfwerman och Christoffer Lundqvist som rattat ljudbilden.
Samt också drag av Gessles mer fantasifulla solomusik i en skimrande liten ballad som Lyckopiller, eller den instrumentala Knallpulver, med doft av spaghettiwestern, surfgitarr och den nämnda soloskivan Son of a plumber.
Detta ger variation, och överlag känns låtskrivandet mer genomarbetat än vid tidigare återföreningar med Gyllene Tider, med ett flertal starka singelspår.
Dit hör förstås Man blir yr, albumets första singelsläpp, som sticker ut direkt med en sådan där raketrefräng som nästan bara Gessle kan göra. Kommer att bli en publikvältare på turnén i sommar.
Andra betvingande spår är Jag tänker åka på en lång lång lång lång lång resa, med lite mjukare melodipop av typiskt Gesslemärke, liksom den partyröjiga Tio droppar regn. Och rimsmeden Gessle gör sina kluriga avtryck även denna gång, till exempel i ett refrängkväde som Allt jag lär mej av livet har jag lärt med av Vera.
Men lika mycket handlar det om att dessa Halmstadspojkar kollektivt sett har en energi som få. Alla bitarna sitter där de ska, MP Perssons gitarrer och Anders Herrlins sugande bas som liksom lyfter de övriga. Nog för att det också finns ett och annat småtuggigt mellanspår, till exempel en nostalgilåt om Gyllenes tillkomst som blir lite av en Plura i Halmstadstappning. Men saken är ändå biff, i sommar kommer Halmstadspojkarna att regera.