Det kommer ut så många alster i spänningslitteraturen av svenska författare att det är svårt att hinna med de utländska. Men när två av mina personliga favoriter dyker upp går det inte att låta bli att kasta sig över dem, även om det denna gång inte blev riktigt lika roligt som förväntat.
Skotske författaren Peter May fick sitt riktigt stora genombrott med den så kallade Lewis-trilogin. Där hamnade huvudpersonen Fin McLeod på den karga ön Lewis för at lösa ett antal brott. Det blev en mycket finstämd och melankolisk historia som grep tag ordentligt om både hjärna och hjärta. Så det var med spänd andakt jag startade med ”Ett kallt fall”. Det visade sig dock att detta var starten på en serie han skrev innan Lewis-böckerna. Absolut inte illa, men det är en annan typ av författare här. May – som är bosatt i Frankrike – har här en annan McLeod i huvudrollen, Enzo. Här är historien ungefär som om Dan Brown skulle skriva deckare: en mängd historiska ledtrådar, vackra pixiekvinnor och mer för att visa upp kunskapen hos skribenten. Underhållande, ja visst. Spännande, okej. Men inte samma själ i pennan (tangenten?).
Irländska Tana French har gjort några av de bästa deckarna, med knivskarp psykologisk skärpa. I nya ”Det svarta trädet” är det ingen brist på detta nu heller, men hon skulle ha behövt en starkare redaktör. Berättelsen på över 600 sidor blir emellanåt lite väl pratig och trådarna löst sammanhållna. En fascinerande historia dock som löper långt tillbaka i släktens historia. Och absolut läsvärt hur som helst, om man har gott om tid.
Tillbaka till Sverige. Stefan Ahnheim har fått ett ordentligt och välförtjänt genombrott för sin bokserie om kommissarie Fabian Risk. Med den femte i serien, ”X sätt att dö” sätter han punkt för denna gång. Han skriver i genren ”seriemördande med grymt grymma metoder och finesser”. Mördaren låter tärningen bestämma vem, vad och hur. Alltså svårt för polisen att hitta mönstret. Det blir inte lättare för att Fabian Risk (bara namnet!) har nog med elände privat. Synd att det slutar här. För det gör det väl ..?
Camilla Grebe tillhör våra bästa författare. Prisad 2017 för bästa svenska kriminalroman med ”Husdjuret”. Några av personerna där kommer igen även i ”Skuggjägaren”, där hon har fokus på kvinnliga poliser från starten på 1940-talet fram tills nu. Det blir tre generationer som tampas med vad som kanske är samma mördare, men inte minst mot fördomar och förstockade manliga befäl. Det finns i stort sett inte en enda sympatisk man här, fast gott om motsatsen. Hon skriver flyhänt men det sticker igenom att det är en idéroman, tänkvärt men med en lite övertydlig agenda vilket förtar en del.
Männen är inte direkt bättre i ”Råttkungen” av Pascal Engman. Polisinspektör Vanessa Frank från förra boken ”Eldslandet” får ta sig an ett antal våldsbenägna så kallade ”incels”, alltså djupt kvinnohatande män. Det blir till en mycket välskriven och otäck berättelse om hur fel det kan gå när det är så fel tänkt. En ”råttkung” är ett antal råttor som fått svansarna hopknutna, ett väl så passande namn på innehållet.
Tillsammans med Dag Öhrlund skrev Dan Buthler de populära böckerna om elegante psykopaten Silfverbielke. Nu har han bytt till samarbete med Leif Grimmwalker och första boken är ”En perfekt storm”. Huvudpersonen Alexander Storm har det inte lätt: skyldig Skatteverket en miljon, jagad av både rysk maffia och kinesiska triader ska han försöka leva ett vanligt familjeliv. Det är snabb spänning och tvära kast, underhållande, men inte lika bra ännu som Silfverbielke-serien.
Viktoria Höglund debuterar med ”Den som haver barnen kär”, en ovanlig spänningsroman. Det är inga spektakulära mord, inga bländande personligheter men fylld av det som är en förälders värsta mardröm: barn som försvinner. Höglund skriver psykologiskt inkännande och har just en psykolog, Malin Dahl, i huvudrollen. En driven penna dessutom gör detta till krypande otäck läsning.
Mikaela Bley fortsätter sin framgångsrika serie om kriminalreportern Ellen Tamm. I ”Flickorna utan namn” handlar det om ett flickinternat av det värre slaget i en gripande berättelse. Frida Moisto går vidare med att avfolka Jönköping i ”Drakar lyfter i motvind”. Även om den tyvärr inte är lika bra som debuten ”Som nitroglycerin” håller hon stilen och det är spännande gjort med eftertanke när en av stadens hunkar blir mördad.
