Han sticker ut hakan ordentligt, Kristian Petri, med sin film Ond tro. Inte nog med att han själv hänvisar influenserna till ”50-talets Hitchcock, 60-talets Polanski och samtidens japansk/koreanska skräckfilmsvåg”. Han vågar också efter all MTV-estetik inom filmen göra en långsam och stämningsbyggd psykologisk thriller. Han har ju också visat tidigare med filmer som Detaljer, Brunnen och Atlanten att han är en av landets ambitiösa och udda filmskapare-
Ingen kan ta fel efter den glidande inledningen att detta är en film som vill något eget. Vi möter Mona, en skygg och skör kvinna, nyss inflyttad till denna obestämbara storstad. På hemväg från jobbet bevittnar hon ett bestialiskt mord och chockad blir hon besatt av att hitta mördaren, särskilt som hon inte tycker at polisen bryr sig. Av ens lump möter hon Frank och inleder ett sökande förhållande.
Hon tvingas, mer eller mindre frivilligt, till en våldsam uppgörelse, fysiskt och med sin egen moral. Danska skådespelaren Sonja Richter gör en stark insats som Mona och mycket av filmen hänger på henne. Man hade gärna vetat mer om Monas bakgrund, säkert minst en film bara det. Jonas Karlsson gör ju sällan något dåligt och är bra här också som Frank.
Filmen hade varit svårt att göra utan att den nya tidens Sven Nyqvist, fotografen Hoyte van Hoytema stått för fotot. Det är stämningsmättade bilder, vackra i sin utsatta och nedgångna skönhet. Monas inre får sin motsvarighet i de yttre miljöerna som van Hoytema skickligt fångar.
Filmen är bitvis gripande och med en långsamt verkande spänning. Den har ett oväntat och originellt slut. Där kan man nog också tacka Magnus Dahlström för ett välarbetat manus.
Den når dock inte riktigt ända fram och man berörs inte så mycket som man kan önska. Upp till föresatserna och förebilderna når tyvärr inte filmen helt trots det goda försöket. Men Petri är välkommen att utveckla detta mera nästa gång.