Information går att väga i gram. Den upptäckten gör huvudpersonen i Stanislaw Lems novell Professor A. Donda. Det är en rätt intetsägande titel, som inte avslöjar något om vad som ska komma.
Novellen är skriven 1978; redan då var Lem i färd med att fundera över konsekvensen av att samla och koncentrera tidigare oanade mängder information. Library of Congress 130 miljoner katalogposter – böcker, film, ljudinspelningar och annat – har tagit två hundra år att samla in. I dag beräknas världen generera lika mycket material i digital form varje kvart, ett förhållande som Kungliga biblioteket har fått anledning att tänka på. Sedan den första juli förra året har vi en e-pliktslag som stadgar att KB utöver ett exemplar av varje tryckt skrift också ska börja arkivera digital text, ljud och video.
Under förevändning att göra något helt annat – novellen börjar mycket omständligt – skaffar professor Donda en stor dator och börjar fylla den med information. Innehållet är inte viktigt, det är själva mängden han vill åt. Datorn har han placerat på en specialbeställd våg. Efter tre månader har den ökat i vikt med 0,01 gram. Hans misstanke har bekräftats. Vad det betyder förklarar han för sin assistent (min översättning från tyskan):
”Att information har massa skulle inte vara en upptäckt om det inte hade konsekvenser.”
Han fortsätter: ”Det finns en kritisk massa när det gäller information liksom det finns en kritisk massa när det gäller uran. Vi närmar oss den. Inte vi här, utan hela jordklotet. Varje civilisation som konstruerar datorer närmar sig den. Kybernetikens utveckling är en fälla som naturen har placerat ut åt förnuftet.”
Gränsen för hur mycket information som kan samlas in har han, en aning högfärdigt, döpt efter sig själv: Dondas barriär. Vad händer om man överskrider den? Då inträffar en kedjereaktion, precis som med uran:
”Utspritt uran – i marken, i berggrunden – är ofarligt. En explosion förutsätter isolering och koncentration. Samma sak här. Informationen i böcker eller huvuden kan vara betydelsefull, men den förblir passiv. Som de utspridda uranfragmenten. Man måste koncentrera den.”
Materia kan omvandlas till energi. En liten mängd materia utvecklar en enorm mängd energi, som i en kärnvapenexplosion. På samma sätt, säger Donda, leder en global kedjereaktion till att information omvandlas till materia. Men när tillräckligt mycket information har samlats inträffar inte en gigantisk explosion – här träder Lems pessimistiska humor in – utan en antiklimax. Det blir på sin höjd en liten ljusblixt och all världens information kollapsar till en handfull atomer.
Dondas assistent vill slå larm, men det är redan för sent för en varning. Kollapsen är oundviklig och inträffar kort efter professorns insikt. Datoriserade bibliotek försvinner i en blink. Och sedan är det bara för mänskligheten att börja om från noll igen.
Den polske science-fictionförfattaren Stanislaw Lem (1921–2006) är suverän på att berätta den sortens ironiskt-filosofiska historier. Ett dussin titlar har översatts till svenska, men allt utom Solaris verkar vara utgånget. (I sin filmatisering förvandlade Tarkovskij Lems roman till ett kristet skulddrama; allt handlade om att få faderns förlåtelse.) Leta upp honom på biblioteket innan de har gallrat ut honom i brist på låntagare.