Det finns höjdpunkter också i den tredje delen om de ovanligt livfulla leksakerna Woody och Buzz och alla de andra. Men nu syns tydliga tecken på matthet. Det är fortfarande bra, bara inte fullt så inspirerat längre.
Filmindustrin frestar nästan alltid på gränserna för hur långt man kan rida på en och samma framgång. Toy story var en lysande film, och tvåan var också så där sprängfylld med lust och glädje. Och frågan man hela tiden ställer sig: Kan vi göra det igen? måste nu besvaras med ett ja, jo, kanske, men...
Historien i del tre är annars inte så dum, och greppet att släppa lös leksakerna i sitt första tredimensionella äventyr är också försvarbar. Man gödslar inte med 3D-effekter och det gör man förstås rätt i.
Det börjar lite löst med att leksakernas husse, Andy, ska flytta hemifrån. Han har kommit in på universitet, och måste bestämma sig hur han ska göra med sina älskade vänner. Tanken är fortfarande att leksaker är till för att lekas med, och en leksak som inte leks med far illa - inte fysiskt kanske men psykiskt. Soldaterna inser vad klockan är slagen och marscherar ut ur historien. Desertering?
Andy försöker skiljas från sin barndoms alla bästa vänner, men det blir förväxlingar bland flyttlådor och plastkassar, och allesammans hamnar på ett dagis, där en halvt sinnesjuk despot till Teddybjörn styr hela schappet med järnhand. För nykomlingarna gäller att försöka överleva första dagen på den hårdaste av alla avdelningar, där alla de riktigt små barnen med väldigt begränsad motorik finns.
Woody kommer till undsättning och hela berättelsen glider omärkligt över i en parafras på Den stora flykten, eller kanske snarare Flykten från hönsgården.
Det är fartfyllt, men det är inte samma innerliga glädje i den här historien som i de båda första. John Lasseter saknas vid rodret.
Glimtvis når man fornstora höjder, som exempelvis när Buzz Lightyear, som förvandlas till ett viljelöst redskap i händerna på de onda krafterna på dagiset, utsätts för en omstart och av någon outgrundlig anledning bara språkar spanska, och snabbt försöker bjuda upp cowgirlen på en tango.
Förfilmen Dag & Natt är söt, men inte ens den bär det där signumet som brukar utmärka Pixars kortfilmer. Dessutom är den inte så klockrent riktad till både vuxna och barn.