Vi firar påsk. Sekulariserat med fokus på påskägg, sill och nubbe plus björkris med fjädervippor.
Eller religiöst. I år sammanfaller judarnas påsk, pesah, med den kristna påsken. Pesah firas till minnet av uttåget ur Egypten för 3300 år sedan. Frihet från slaveri, bildandet av en egen nation, det osyrade (ojästa) brödets högtid.
Kristenheten firar Jesu lidande, död och uppståndelse, det eviga livets seger över döden med påskalamm och nattvard – också med osyrat bröd, oblat.
Hur många musikaliska verk, teaterstycken, filmer, romaner och dikter som handlar om detta vet jag inte. Försöker söka på Google, men får inte ihop träffbilden.
Hur skulle vår kulturella historia ha sett ut utan påsken?
Passionstiden, de två sista veckorna av fastan, leder till Långfredagen och den förtätade berättelsen om Jesus. Tänk Pergolesi och Stabat mater dolorosa, tänk Bach och Johannespassionen och Matteuspassionen. Och radera dem.
Eller radera musikalerna Jesus Christ Super Star och Godspell, och filmer som Matteusevangeliet, The Passion of the Christ och Kristi sista frestelse som John Sjögren skriver om i en artikel som också publiceras i dag.
Tänk Michelangelos Pietá, da Vincis Nattvarden, Dalìs korsfäste Jesus. Till exempel. Radera.
Tänk en lång radda psalmer, såväl musiken som lyriken. Bort dem.
Tänk Strindbergs Påsk. Hade väl fått heta Valborg i stället. Och hur hade det gått med nåden som den krisdrabbade familjen i Påsk till slut får del av?
Tänk skatten av medeltida träskulpturer och alla våra kyrkor. Utplåna.
Tänk ett tag till och känn hur tomt och magert och ödsligt det skulle bli om allt det konstnärliga runt påsken inte funnes.
Men nu vänder vi på kuttingen och tänker tvärtom i stället: att vi faktiskt har en kulturell ”påskskatt”. Över huvud taget så mycket bildkonst, litteratur och musik, som har sin grund i Bibeln och religionen, att ett helt liv inte räcker till för att man ska kunna tillgodogöra sig ens hälften.
Kyrkan och furstehusen/staten har förstås oftast varit beställare och på så sätt sett till att kulturverkarna har arbetat med de här motiven. Men är det hela sanningen?
Kanske är det så att glädjen i livet inte är nog för att vi ska skapa stor konst. Inte själva lidandet heller. Då skulle de ständiga brotten mot mänskliga rättigheter generera ideliga konstnärliga storverk i alla genrer.
Men kanske krävs det just en religiös överbyggnad, en dörr på glänt mot en möjlighet utanför-bortanför-ovan det jordiska, själva möjligheten att tro och tvivla, en dimension bortom det fysiska, för att den stora konsten ska skapas.
Eller så är det strunt och luddighet att tänka så.
Naturligtvis skapas det konst i alla genrer utan medvetna tanketrådar till påsken eller Bibeln eller någon definierad religion.
Politisk konst. Naturvetenskaplig konst. Materialistisk konst, den som är sig själv nog.
För visst kan man väl se på världen och tillvaron, själva existensen, utan att vara det allra minsta religiöst anfäktad? Skapa sina dikter, målningar, körstycken och teaterföreställningar utan att stå med ena foten i det bibliska landskapet.
Men ändå. Om vi suddade ut allt av västerländsk kultur som skapats med utgångspunkt från Jesu lidande, död och uppståndelse. Då blev det allt lite glest omkring oss. Ett något plattare landskap.