Muslimsk humor
KRÖNIKA. Från Charlie Chaplin och ända fram till våra dagars Seinfeld. "Judisk humor" har blivit ett etablerat begrepp. Men hur är det ställt med muslimsk humor? Tyvärr är det inte lika många här i Europa som är bekanta med denna tradition.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vilket de inte heller är. Tvärtom så är humor något som utmärker muslimer runtom i världen. Profeten Muhammed själv ansåg att ett leende var den näst bästa allmosa man kunde ge till sin nästa. Efter en slant förstås. Går du på en basar i Kairo är det ganska säkert att du får höra ett skämt eller två. Och muslimer har faktiskt också sin Bellman. Han heter mulla Nasruddin.
Att han är mulla är inget att förvånas över. Ända sedan islam uppstod har det varit sed att driva med religionens företrädare. Koranlärare, imamer och fromma män och kvinnor har alltid varit måltavlor för råa men hjärtliga skämt.
Nu för tiden har ordet mulla fått en negativ klang i Västvärlden. Det kan bero på att man associerar till vissa av våra makthavares politiska motståndare. För inte är det den jovialiske bymullan i södra Indien vi tänker på när vi hör ordet. Den där bymullan som läser Koranen när mormor gått bort för en tallrik ris och en trasig sedel.
En sådan mulla kanske Nasruddin var. Man vet inte varifrån han kom; om han var turk, perser eller arab. Vi vet bara att han var förbannat korkad och välsignat klok. "En blandning av Kant och Groucho Marx" har någon kritiker konstaterat. En av de kändaste historierna är väl den om när mullan tappat sin nyckel i skogen men letade under gatlyktan - eftersom det var ljusare där. En typisk mullahistoria med visdomsbottnar. Muslimer använder sig fortfarande av mullans historier i sin undervisning i moskéer och Koranskolor.
Låt mig dra en annan: En eftermiddag satt Nasruddin med en vän på ett kafé och talade om kärlek. "Hur kommer det sig att du aldrig gift dig, mulla?" frågade vännen. "Jo", sa Nasruddin, "sanningen är den att jag ägnade min ungdom till att söka efter den perfekta kvinnan. I Kairo träffade jag en vacker och intelligent kvinna med ögon som svarta oliver, men hon var inte godhjärtad. Senare träffade jag en dam i Bagdad som hade ett generöst hjärta, men vi hade inga gemensamma intressen. Så träffade jag den ena kvinnan efter den andra, men det var alltid något som saknades. Men så en dag fann jag henne. Hon var både vacker och godhjärtad. Vi hade allt gemensamt. Hon var verkligen perfekt. "Nå" sade mullans vän, "vad hände, varför gifte du dig inte med henne?" Nasruddin smuttade tankfullt på sitt te. "Ja, vet du", sa han, "det var sorgligt. Det var nämligen så att hon letade efter den perfekte mannen."
Ingen är perfekt tycks mullan mena. Inklusive han själv. Det påminner mig om när jag bodde på ön Mombasa i Östafrika. Även där har man en tendens att gyckla med religionens män. Rått men hjärtligt. Men där säger man inte mulla utan "shehe".
En mamma var fattig och hade inga pengar. Men hon ville att hennes barn skulle lära sig Koranen för att bli "goda och respektabla". Hon gick för att tala med shehe och sade: "Shehe, skäms du inte att ta betalt av en fattig mor? Om du är en god muslim så undervisa barnen för Guds skull." Shehe svarade: "Javisst, ska jag undervisa dem för Guds skull, men du som är en god muslim, ska betala mig för Guds skull."
Ingen är perfekt alltså. Men vi kompletterar varandra.