Att plöja ner ett vrålande motorfordon i lervälling är kanske inte den mest klimatsmarta och genusmedvetna handling en man kan ägna sig åt år 2011. Ändå har motorsporten sin givna lockelse som extrem underhållningsform och machosymbol.
Den kepsprydde bondpojken från Värmland som kramar snus med oljiga fingrar innan han kliver ner i sin dieseldoftande smörjgrop är en tydlig kontrast till alla surdegsbloggande storstadsmän som smörjer in huden i mjukgörande krämer och planterar hortensior.
Motorsport är metall som gnids mot metall, oljud och skit, en sorts syndig förening av människa och maskin, i rent underhållningssyfte dessutom. Inte undra på att motortävlingar fascinerar, glädjer och rör upp känslor på fler plan än de rent sportsliga.
I film- och tv-sammanhang får motorsporten ofta symbolisera det lantliga och traditionella. Sådana yttringar brukar ofta romantiseras och upplevas som folkligt trygga, men de kan lika gärna demoniseras och framställas som bakåtsträvande och inskränkta.
I amerikansk populärkultur utmålas motorsporten ofta som en utpräglad ?redneckkultur? där män iklädda flanellskjortor viftar med ambågarna i luften och gläfser som hundar medan de tittar på en överlastad traktor som kör fast i lera.
Denna stereotypa bild är ofta skapad av dem som själva befinner sig långt från samma verklighet, nämligen innerstadshipsters från medelklassen, filmmanusskolornas främsta rekryteringsbas. Bland dessa trendängsliga akademikerbarn framstår ofta motorshower som fördummande bröliga jämfört med mer ?sköna? konster.
Samtidigt tycks motorsporten inte vara så angelägen om att motarbeta omgivningens fördomar om den som ett testosteronstint machoreservat. Motorshower brukar till exempel oftare ackompanjeras av bredbent och yxig hårdrock än av glamourös disco eller inåtvänd avantgardepop.
I helgen anordnas Formula Offroad 2011 i Dalboda grustäkt norr om Uppsala. Evenemangets programblad är fullt av överdimensionerade terrängfordon som flyger upp ur grusgropar likt anfallande monster. Bilarna bär namn som Dragon Wagon, Terminator 2, Punisher och The Evil. Inom motorunderhållning gäller det ofta att blåsa upp sig på påfågelvis för att visa vem som är mest potent.
Man behöver inte heller vara särskilt insatt i engelsk slang för att förstå varför den finländske föraren Tommi Löytyroja har valt att döpa sitt fordon till just Big Willy ...
När man tar del av folkliga evenemang som dessa är det svårt att föreställa sig att motorsport en gång i tiden bara var ett exklusivt överklassnöje reserverat för prinsar och andra sprättar. I takt med att bilismen slog igenom på bred front i västerlandet kom den inte bara att bli en symbol för ett allmänt välstånd utan också få en central roll för ungdomskulturen i efterkrigstidens USA.
I Sverige kallades dessa bilburna ungdomar för raggare och de betraktades med stor skepsis av etablissemanget. Överklassen fick helt enkelt börja se sig om efter andra aktiviteter att fylkas kring såsom golf, tennis eller segling.
Utomlands lever dock de ursprungliga motorsportidealen kvar. På bilmässor och tävlingar runt om i världen är till exempel de lättklädda kvinnorna, vars enda uppgift är att agera ögonfägnad, mer en regel än ett undantag.
Varje år arrangeras också den omtalade rikemanstävlingen Gumball 3000 med industrialister, saudiska prinsar och Hollywoodkändisar bland deltagarna. Oklanderligt klädda glider de fram i sina lyxåk på vanliga landsvägar och betalar fortkörningsböter på löpande band.
Samtidigt har motorsporten genomgått tydliga moderniseringar de senaste åren. 2001 blev till exempel Jutta Kleinschmidt första kvinnan någonsin att vinna det legendariska Paris?Dakar-rallyt. En av vår tids stora svenska rallyprofiler heter dessutom Tina Thörner.
Om man studerar programmet kring helgens offroadtävling närmare så upptäcker man också att det döljer sig en kvinna bakom det manligt klingande namnet Janne Bronndal. För ett antal år sedan hade hon förmodligen lyfts fram som en sorts kuriositet. Nu presenteras hon i stället bara som en förare i mängden.
Det finns med andra ord hopp för motorsporten, både som traditionsbärare och som en inkluderande, folklig kulturform.