Psykiatrins hus är ett av Uppsalas största hus, till ytan sex fotbollsplaner stort. Innanför huvudentrén: stora ytor och på sina ställen reser sig innertaket fem våningar upp.
Det sociala taket är måhända lite lägre. Uppsägningarna är många, missnöjet stort. Under min korta rundvandring, då jag frågar personalen vad de tycker om huset, sipprar missnöjet fram. ”Sådär”, svarar de flesta, ”mer form än funktion”, säger någon. Sedan glider samtalet över på organisation och arbetsklimat, som enstämmigt beklagas. Blev det inte bättre än så här, tycks många undra.
Vi vet att arkitektur påverkar hur vi mår och vad vi gör. Och Psykiatrins hus bär på problem – som det nya öppna kontorslandskapet. Är det bra att ha patientkontakt i sådan miljö? Eller de långa sträckorna mellan avdelningarna? Hälsosamt, men tidsödande.
Byggnaden ser ultramodern och till och med rätt lyxig ut. Inte minst i relation till de intilliggande äldre husen. Som en myndighetsbyggnad och ett hotell i ett. Fasaden är nästan helt täckt av glas, och där det inte är glas återfinns svart stål eller vit betong - i likhet med många offentliga modernistiska byggnader.
Byggnaden skiftar därmed i två färger, svart och vitt, och därtill finns även glasets halvtransparenta glans. Fönstren har en mörk ton precis som om de vore solglasögon, vilket gör att byggnaden ser lite gåtfull ut. Huset tycks skydda sig för insyn, men även, vilket ofta är syftet med solglasögon, dölja det som finns bakom.
Man behöver inte vara professor i psykiatri för att se att huset kanske inte direkt utstrålar öppenhet och värme.
Interiören. Jag förväntar mig nästan att se en flygplansbesättning komma ned för rulltrapporna vid huvudentrén. Det är öppet, rent och ger ett beständigt intryck, precis som på en flygplats gjord att klara av konstant rörelse. Men det är också elegant, som på en större kulturinstitution och här finns flera spännande konstverk, av bland andra Anders Widoff. Ett verk har formen av en hög, kal trädstam.
Här finns vatten, ljuvlig grönska, ett spännande hissystem och en liten hörna med mikrovågsugn och diskho för den som vill sätta sig ned och äta. Idel inbjudande färger och former. För att vara sjukhusmiljö är interiören ovanlig. Åtminstone för svenska sammanhang.
Psykakuten. Ett litet blekt väntrum, något bord, några fåtöljer och ett par tidningar. Fyra personer sitter tätt, väntar, någon tittar ned i sin tidning, någon annan tittar upp med oroad blick. På andra sidan det tjocka glaset sitter någon ur personalen. Bredvid en dörr, innanför en säkerhetspassage. Väntrummet kan inte, inbillar jag mig, ge mycket lugn. Jag tänker att det måste finnas en avsikt med det, att göra väntrummet litet och trångt. Eller så var det bara så det blev – varken form eller någon vidare funktion?
Vem är Psykiatrins hus byggt för? Kommer patienterna känna sig hemma i den väldiga entréhallen med den spännande konsten, eller i det trånga väntrummet på psykakuten? Kanske. Trivs sjukhuspersonalen med de långa sträckorna och det öppna kontorslandskapet? Tveksamt. Kanske är det till för den tredje aktören, representanterna för storstaden Uppsala. Staden är under arkitektonisk omvandling. Psykiatrins hus är åtminstone något att visa upp, ovanligt och storslaget.