Bror Hjorths Hus har fått besök. Väggarna har målats i olika pastellfärger och in har det flyttat en hel hop små figurer; prickiga, randiga, brokiga. Här finns också den stora rosa kramgoa Nallegrisen, Stina Wirséns alterego. Under två månaders tid kan Uppsalaborna se originalillustrationer hämtade ur Stina Wirséns barnböcker. Teckningarna hänger bokvis för att man ska kunna följa de berättelser som kommit till från 1990-talet fram till i dag. Inte sällan inspirerade av tecknarens eget föräldraskap och hennes egna barn. Rut och Knut kom till när Stina Wirséns döttrar var små, på 90-talet, och Vem-serien började hon skriva när sonen var 1 år, för tio år sedan.
– Det är inga raka självbiografiska berättelser, jag vill inte använda mina barn, mina närmsta, på det sättet. Men de är vardagsnära. Och mina barn får alltid se allt innan det går i tryck.
Kan hon se något bestående tema genom åren?
– Ja, jag tycker alltid att jag rör mig kring barns rätt att bli sedda och respekterade för de de är. Man föds som ett subjekt, säger hon bestämt men ser samtidigt lite bekymrad ut.
För det går förstås inte att komma ifrån ämnet Lilla Hjärtat och den enorma debatt den tecknade figuren satte i gång i höstas. Lilla Hjärtats utseende med den svarta hyn och de vita läpparna anklagades för att vara en nidbild av svarta och en rest från "blackface"-traditionen, helt motsatt Stina Wirséns syfte.
– Jag är förstås ödmjuk inför dem som känt sig kränkta och det är därför jag valde att plocka bort Lilla Hjärtat från böckerna. Det sorgliga för mig är att det inte fick plats två parallella berättelser om henne. Bilden av henne som en rasistisk stereotyp cementerades snabbt. Den blev en sanning och mina intentioner, mina bildreferenser avfärdades som lögner.
Stina Wirsén är ännu förvånad, och arg, över den hatstorm som väcktes mot henne, en storm som fortfarande inte lagt sig.
– Allt jag säger blir förvridet och säger jag inget tar jag inte debatten. De första sex månaderna orkade jag inte jobba och fortfarande får jag ta itu med det här ett par timmar om dagen.
Nu har hon fått tillbaka arbetsglädjen. Inte minst beror det på att hon fått ett stort stöd från människor runt om i landet. Och hon vill absolut fortsätta teckna sina brokiga berättelser.
– Jag känner ett ansvar gentemot mina läsare att ge dem nya figurer som kan stå för mångfald och tolerans.
Lilla Hjärtat finns inte med bland illustrationerna på Bror Hjorths Hus men väl mängder av andra små figurer. Fokus i utställningen ligger just på Stina Wirséns barnböcker, men i rummet som ligger bakom Bror Hjorths ateljé visas också ett urval av hennes vuxenteckningar; porträtt, modeillustrationer och teckningar från resereportage.
– Det kändes viktigt att få med dem. För mig finns inga vattentäta skott mellan barn- och vuxenillustrationer. Om man jämför med exempelvis Japan så finns inte alls samma uppdelning. Här i Sverige är barnkulturen ett eget universum som ska bedömas för sig.
Foto: Nina Leijonhufvud