Jag värmer upp med att läsa om Olof Lagercrantz recension av Tingstens memoarer (omtryckt i artikelsamlingen Vårt sekel är reserverat åt lögnen). Texten är mer än en recension, den är en total uppgörelse med Tingsten som person, en polemisk klassiker, desto mer effektiv genom Lagercrantz nyansering och inlevelseförmåga. Återigen blir jag snabbt förtjust i Lagercrantz stil. That’s how you do it, kids. Inget ”kära vän” här.
Och lika snabbt får Wirtén mig att bli förtjust i Tingsten. Eller åtminstone i Tingsten som idé. I efterhand behöver man inte välja sida mellan Tingsten och Lagercrantz, man kan utnyttja det man uppskattar hos båda, det som skiljer dem från dagens skribenter. Fanns det inte vissa likheter mellan dem? Jag misstänker att båda skrev för fullt spjäll även när de bara var övertygade till 51 procent.
Enligt Wirtén var Herbert Tingsten ”lika infallsrik, bullrig och underhållande som ett fullsatt kafé i Paris en berusad fredagskväll”. Som DN:s chefredaktör 1946–59 var han sin tids ledande opinionsbildare, maniskt produktiv, på samma gång dominant och antiauktoritär. Han ville skära igenom dumheten med sina formuleringar: ”Hos många mildras draget av falskhet genom en energiskt bevarad okunnighet”. Han var emot apartheid och all slags diktatur (fascismen kritiserade han redan 1930, efter en resa i Mussolinis Italien), stödde medborgarrättsrörelsen i USA, såg det som en självklarhet att människor inte ska ”leva i nöd och arbetslöshet i en demokratisk stat”. Av allt detta minns vi bara att gubben ville ha svenska kärnvapen.
Sina principer höll han på även när det kostade honom själv något. Tor Bonnier, DN:s ägare och en av Tingstens nära vänner, ville att ledarsidan skulle bli en megafon åt Folkpartiet inför ett viktigt val. Tingsten vägrade – och fick lämna sin post.
Skribenter av Tingstens slag finns inte längre, och Wirtén vill få oss att sakna dem. Hans bok blir lika mycket en upprättelse av en politisk hållning: efterkrigsårens kulturradikalism, som omfattade allt från vänsterintellektuella till liberaler. Vill man återupprätta kulturradikalismen är det kanske för att man skulle vilja se styrkorna på det politiska fältet formera sig på ett liknande sätt i dag – de som är för modernitet, demokratiska värderingar och sociala rättigheter på den ena sidan om strecket och på den andra de som är emot. Det skulle kunna vara en fördel jämfört med den nuvarande rödblå röran, där kulturkonservativa ibland försvarar Upplysningen och vänstern religiösa traditioner.
I Wirténs biografi slipper vi lyckligtvis de obligatoriska första kapitlen om huvudpersonens barndom och skolgång. Han föredrar att skriva associativt och tematiskt. De längre kapitlen om Tingstens yrkesliv varvas med kortare texter om hans pipiga röst (”som en koketterande dragqueen”), hans dödsskräck, kroppsäckel och alkoholkonsumtion. Den tidens manliga debattkultur ”var en nykter imitation av fylleslagsmålen”, kommenterar Wirtén. Det enda jag önskar att han hade undvikit är de partier där han skriver om Tingsten och hustrun Gerd ur ett allvetande berättarperspektiv. Sådant blir bara svensk deckarprosa: ”Trots sömnmedel kunde han inte somna. Tankarna malde.”
Så här lyder Wirténs slutomdöme: ”Jag har hamnat i den underliga situationen att jag förkastar några av hans viktigaste slutsatser och hårdaste kampanjer, men ändå delar hans grundhållning.” Den grundhållningen är det nog fler som delar – med undantag för tidningsägarna. För vem skulle ge rodret åt en Tingsten i dag?