Varför håller man på?

Varför håller man på? Om man tänker efter finns det ingen mer angelägen fråga i detta livet, och när en intelligent, rolig och egensinnig författare tar sig an den måste man bara slänga sig över texterna. Om man gillar oförutsägbara resonemang – ack så sällsynta i den reellt existerande samtid där varenda mänska säger precis det man väntar sig – så är Fredrik Sjöbergs nya essäbok en självklarhet att försvinna in i. Att läsa den är att ta en dag ledigt från tråkigheten. Jag blir fnissig och hädisk och mycket otidsenlig; jag kommer att tänka på författaren Frans G Bengtsson…

Gamle Frans G dyker faktiskt upp i en biroll som iakttagare av den magnifike elakingen Bengt Lidforss i en av essäerna – kanske en av de något svagare i samlingen. Lidforss var biolog som Fredrik Sjöberg själv. Men hans fascination för den gamle lundensaren tycks begränsa sig till hans polemiska talanger och hans ateism. Det räcker inte riktigt för att övertyga mig om Lidforss’ storhet.

Men i Lidforss-essän finns ett av Sjöbergs huvudteman – samlandet, vurmen, nörderiet. På Lidforss’ vägg i rummet högt uppe i Akademiska föreningen i Lund hängde två fotografiska självporträtt av Strindberg. Ett av dem lyckas författaren förvärva, med originalspricka i glaset och allt. Fredrik Sjöberg är en puer aeternus, en evigt samlande tolvåring vare sig det nu gäller skalbaggar, märkliga berättelser eller troféer ur kulturhistorien. En typisk idé – och där misslyckas han – gäller att försöka hitta den husvagn som Gunnar Ekelöf ägde sent i livet och där en av poetens mest förunderliga dikter om den svenska sommarnatten uppenbarligen är skriven. Varför skulle det annars talas om en ”plexiglasruta” i en drömsk text om älvorna på ängen?

Nu måste vi äntligen närma oss ämnet: vad är en essä? Vi tar stilen först. Om jag inte visste bättre skulle jag kalla Fredrik Sjöbergs stil för akademisk. Han är rolig och elegant. Han ger själv en fin beskrivning när han talar om en hedersdoktors suddiga uppdrag: man bör uttrycka sig med finess men undermeningen – eller själva meningen – kan vara precis vad som helst. Ett slags diplomatisk immunitet alltså, en akademisk frihet utanför akademierna. (Sjöberg är hedersdoktor vid Ultuna.)

Essäns rätt att tala om precis vad som helst illustreras i bokens första text. Den börjar hos förleden Bing- i ett tyskt ortnamn, fortsätter via grottforskning, fladdermössens spillning (en gång högt värderad på marknaden), bayersk leksaksindustri, romantikens uppkomst samt de märkliga minnesmärken i tyska gatubeläggningar som kallas för snubbelstenar för att landa bredvid pojkårens moped och dess förgasare – och det var dit essän skulle. Muntrare och allvarligare minneskonst får man leta efter.

Essän är programmtiskt formlös. Den är inte uppsats, inte artikel, inte debatt. Den är, säger Sjöberg, som en god middagskonversation: en vindlande uppvisning, en vädjan om uppskattning och uppmärksamhet. Han föreställer sig essäläsaren som ganska bildad men ointresserad. Att tala om pengar (svenska affärer med afrikanska pirater på 1700-talet), sex (folkliga namn på könsorganen - med ett appendix om bävrar!) eller bekantas tillkortakommanden (i Sjöbergs fall dock mest de egna) är egentligen bara lurendrejeri. Det egentliga ärendet är att bibringa läsaren (och författaren!) kunskaper och tankar om något som han eller hon aldrig tidigare hade skänkt en tanke. Den som läst genrens skapare Michel de Montaigne vet precis vad Fredrik Sjöberg talar om.

Stickspåret är essäns vanligaste retoriska figur. Mer sällan vet man inte vad som är huvudspår och digression. En dag i april 1917 passerade Lenin Stockholm på väg hem till revolutionen. Det var hans femte besök, men denna enda dag har dragit till sig en mängd historier. Han köpte brun kostym på PUB. Han besökte kolonilott på Söder tillsammans med kolonirörelsens skapare Anna Lindhagen. Fredrik Sjöberg påpekar i sin essä som ”egentligen” handlar om naturskyddets tidiga historia i Sverige att hammaren och skäran borde ha ersatts av kolonitäppans attribut fjärilshåven och korkskruven – världen hade kanske blivit lite bättre då. Se där en perfekt essäpoäng!

Konsten, tänkandet, humorn – allt detta är personligt hos Fredrik Sjöberg. En individ möter den förbluffande världen, våndas över sin tillfälliga närvaro i den, speglar sig i den - och blir ganska förtjust i sin spegelbild. Jag tror han försöker gestalta ”den ensamhet man återvänder från i bättre skick än innan”. Orden kan nog gälla upplevelsen av all god konst – den är ensam, lycklig, vänd mot världen.