Den ligger snart 30 år tillbaka i tiden, den svenska utgåvan av Umberto Ecos i alla läger beundrade roman Rosens namn. Berättelsen om benediktinermunken Broder William från Baskerville var ett väldigt universitet om medeltida omvälvningar, religionens makt över sinnena och idéer som stred mot varandra i vad som mest av allt hade tycke av ett väldigt detektivdrama. Ett anslag av motsvarande omfång har den i dag i svensk översättning utgivna Begravningsplatsen i Prag. Här möts stämningar och strömningar och ett enormt tankegods från det sena 1800-talet med förgreningar långt in i vår egen tid. Det är lätt att hitta motsvarigheter till dagens terrorism, till mönster i den åskådning som låg bakom vansinnet på Utøya i somras men också till andra fundamentalistiska rörelser runt omkring oss med politiska eller religiösa förtecken.
Utgångspunkten för Umberto Eco är den beryktade skriften Sions vises protokoll och dess möjliga tillkomst, ett dokument som utgav sig för att avslöja en världsomspännande judisk konspiration mot den kristna världen, den västerländska civilisationen och de värden som varit förebilder alltsedan upplysningstiden. Ovanpå detta har Eco lagt det ena lagret efter det andra. Med allt från dubbelgångare, blodtörstiga underrättelseagenter, svarta mässor, ockult magnetism, hemliga ordnar, djävulsdyrkan, rasism, allsköns vidskepelse och häxor till konspirationer som täcker det mesta, lönnmord, lik i kloakerna, politiska attentat och hypnos, ja i stort sett hela det vida fält som tillhör människolivets från- och nattsidor. Semiotikprofessorn och idéhistorikern Ecos kunskaper är omfattande om sådant, som väcker rysningar och framkallar fasa hos läsaren.
Men där finns också mera deskriptiva spår, som följer historien lopp under 1800-talet. De skildrar i väldiga sjok Italiens enande under Garibaldi, fransk-tyska kriget, Dreyfusaffären och skeenden i det förrevolutionära Ryssland. En hel del har Italien som skådeplats, men åtskilligt utspelas också i Paris.
Huvudpersonen i den nya boken heter Simone Simonini och han är en äventyrare, skurk, förfalskare och antikvitetshandlare i en och samma person. Upprinnelsen till alla händelser är smått genialt påkommen. Inspirerad av läkaren Charcots experiment med hypnos på sjukhuset La Salpetrière och en viss doktor Froïdes teorier om bortträngning och det omedvetna, låter Umberto Eco romanen följa fiktionen, att det är en psykoanalys som pågår. Simone Simonini skriver en dagbok baklänges, för att på så sätt komma i kontakt med det trauma som lett till att han blivit den han är.
Begravningsplatsen i Prag är ett väldigt panorama över ett århundrade och dess olika andliga och kvasiandliga miljöer. Frimurarna, den framväxande kommunismen, katolska kyrkan och jesuiterna, anarkism, skilda revolutionära rörelser och antisemitismen i Europa skildras i rask följd utan förskönande omskrivningar. Begreppen propaganda, tro och vantro träder fram i en intensiv genomlysning. Människoföraktet på alla håll och kanter ges stort utrymme. Illusionslösheten är påfallande. Att läsa om antisemitismen hör till det mest obehagliga. Ofta är dessa skrönor spännande som den värsta äventyrsroman.
Inför detta överdådiga romanbygge med lärda anspelningar överallt är det svårt att känna annat än en reservationslös beundran. Men även en alltigenom imponerad läsare kan ändå inte låta bli att en smula undra över, vart upphovsmannen själv tagit vägen i detta överrika stoff helt utan skrovligheter. Tonfallen och nyanserna, som kunde vittna om författarens egen närvaro och därmed ge en smula vägledning om var han själv står, har svårt att göra sig hörda. Det mesta går på högvarv i denna nästan alltför perfekt genomförda och därmed i sig själv några snäpp för mycket inneslutna prosaskapelse.